Deltar du i årets älgjakt?
Etikett: fråga
Långa ledningar
Ibland verkar det vara låååånga ledningar mellan mobilerna. Fick ett sms igår då jag precis lagt ner, Niccolinas russinfrallor i påsen på Kvantum. Det var Lena som undrade om jag var på Kvantum för att införskaffa dom utlovade bröden. Jag skrev några rader och skickade iväg sms:et och fick genast ett meddelande om SMS väntar.
Ok, tänkte jag, antingen slog hon av mobilen eller så är det dålig teckning där hon är just nu. När jag steg upp imorse så plingade min andra mobil (inte den med formel 1 ljudet) som visade att sms blivit levererat strax efter 12 inatt. Det tog minsann lite tid det.
På tal om tid, ni vet a-kassan som lovade att dom skulle ringa upp i torsdags, igår ringde jag upp dom och ställde så återigen min fråga om en digital signatur inte gäller och vad det är dom vill ha egentligen. Vet ni vad hon svarade? Jag kan tyvärr inte svara på den frågan och nu är alla handläggare upptagna. Någon får ringa upp dig imorgon.
HAHA, sa jag, det sa den personen jag pratade med i onsdags också, och sen har jag inte hört ett ljud från er. Ojdå sa hon, när hade du ringt sa du? Blablabla…jag ska anteckna det svarade hon och nu återstår det att se om dom lyckas ringa upp idag. Jag har lust att säga: Tillåt mig att tvivla, men å andra sidan, någon gång ska väl dom kunna lyckas också. Men sen återstå det att se om dom kan svara på frågan eller inte, om inte, vad gör man då?
Idag ska jag hämta Nicco efter skolan, hon ska klippa sig…igen. Ska bli spännande att se hur det kommer att bli. Just nu har hon en rak lugg och absolut rakt runtom därnere, hon ser ut som en Kleopatra, hon har ju dessutom tonat sitt hår svart, och nu är hon så less på det så hon ska klippa up det därbak för att se hur mycket av toningen som kan försvinna. 6-8 veckor skulle färgen sitta i, det var nu 14 veckor sedan vi gjorde det. Det stämmer alltså inte riktigt, det som står på paketen. Men jag vet också att det kan bero på vad man har för typ av hår.
Nä, nu önskar jag er en fin dag, och hoppas nu verkligen att vi får slippa den eviga blåsten så man kan sitta ute en stund.
Originalet i hårddisken
Jag fick ett brev från Unionens a-kassa, i onsdags. Jag är inte ett endaste, dugg, förvånad…icket. Dom vill nu ha originalet på uppsägningen, ok, det begriper jag, men vad är originalet, då Annika skrev det på sin dator och mailade det till mig, underskrivit med en digital signatur? Vill dom att jag ska åka hem till henne och plocka ur hårddisken ur datorn och skicka ner till dom?
Jag ringde dit, 5 minuter i 15, fick vänta till 10 minuter över och då svarade det äntligen. Min fråga var då: Gäller inte en digital signatur som underskrift? Svar: Jag kan inte svara på det då jag sitter i växeln. Fråga: Om jag skriver ut ett likadant papper som jag skickade till er för tio dagar sedan och åker hem till min chef som då skriver under detta med bläck, är det då giltigt? Svar: Jag kan inte svara på det, någon får ringa upp dig imorgon (läs torsdag). Jag ska villigt erkänna att jag var nära på att strypa telefonluren, jag blir så frustrerad
Inte en enda person från Unionen ringde mig igår och det vet jag, då vi råkar ha en presentatör hemma. Det står dessutom på brevet dom skickade, att dom inte utrett färdigt om jag ens har rätt till att stämpla…*suck*. Då jag väntade in pengar från dom igår så trodde jag att dom skulle frysa dom pengarna tills allt blivit utrett, men för en gång skull stod turen på min sida och jag fick mina pengar men…
Vad kan ni utläsa från dessa siffror?
I mina ögon tolkar jag det som att jag jobbat 3 timmar vecka 7 och 3 timmar vecka 8. Till saken hör att jag jobbade ingenting och har inte heller deklarerat arbete. Sedan är väl hälften av 6=3. Dom har dragit en ½ dag/vecka och det betyder väl dessutom att jag skulle ha en normal arbetstid på 6 timmar, men jag har inte jobbat 6 timmar, utan en halvtid är 4 timmar, och det var precis dom timmarna jag hade i Januari.
En sån här gång, om det ska ta tio dagar att få veta att ett papper saknas eller någon liten grej, går det inte snabbare då om dom lyfter luren och ringer upp personen, i det här fallet, Annika, då hade hon över telefonen kunnat intyga att jag är uppsagd. Tror dom att jag suttit och totat ihop uppsägningen själv och varför i hela —- skulle jag ha gjort det? För att jag tycker det är kul, eller?
Nä, det lutar åt att jag får ringa dit igen, idag, och jag hoppas för den som svarar att jag är lugn och trevlig. Jag vet att man egentligen inte kan vara förbannad på den personen, och jag skulle absolut inte vilja sitta där dom gör, dom får säkert höra en hel del sk-t från upprörda människor, men är inte det också ett bevis på att det inte funkar som det bör göra?
Usch, nu fick jag ju nästan ont i skallen 🙂
Önskar er en bra dag och det tänker jag ha, Unionen i ett nötskal eller ej. Ingen ska förstöra min fredag, HA, så det så!
Fel svar på rätt fråga
Om jag ställer en fråga som jag vet svaret på, och dom ger mig fel svar, betalar dom då tillbaka samtalskostnaden, på 118 800 numret?
Bara Ja eller Nej eller?
Om man skulle ringa 118 800 och fråga: Får man bara ställa ja och nej frågor till er?
Om inte, så kan man alltså använda sig av 118 800 om man vill göra en felsökning på en bil.
Om
Om jag ringer till 118 800 och ställer en fråga, sedan ställer dom en motfråga för att klargöra någonting, måste inte dom då ringa upp mig och betala för det samtalet?
Troligtvis blir deras svar nej, men visst är det liiite orättvist?
Hur svårt kan det vara?
Vi såg på mästarnas mästare, igår, ett ganska intressant och underhållande program, där man får lära känna våra idrottsstjärnor på ett naturligt sätt. En av tävlingsgrenarna var speciellt rolig att se på. Den där då alla stod på rad och inväntade en färgad lampa.
Röd kunde betyda att dom skulle stå still, grön att stiga ett steg framåt, gul att lägga sig ner, blå att ta ett steg bakåt…typ. Man fattar ju att det var svårt, för att fixa det och inte dras med av vad alla andra gjorde så krävs koncentration och att stänga av vad som händer på sidan om.
Tänk vad roligt det kunde bli om dom införde detta på dragracingtävlingarna. Röd lampa, stå still, grön lampa, åk iväg, gul lampa, gör en burnout, blå lampa, släng in backen. Hahahaha, nae, det kanske inte var en sån smart idé.
Har ni någon gång provat på att skicka en mening med flera frågor i, till en myndighet, företag eller liknande? Och har ni i så fall fått svar på alla era frågor? Inte jag, jag retar mig nåt fruktansvärt på att det ska vara så svårt att svara på ALLA frågor man ställer.
Började i förrgår med att skicka två frågor, ställda i samma mening, till facket/a-kassan. Jag fick svar på den första frågan. Det måste ju vara jättesvårt och tidskrävande att svara på den andra frågan och om dom inte har ett svar, kan dom väl för sjutton, tala om det då.
Sedan är Jennifer intresserad av att kanske börja med breakdance, då schemat dom hade innehöll en massa bokstäver, dålig beskrivning osv. så mailade jag dit istället, med frågan finns det en nybörjarkurs, och i så fall, när, var, och hur mycket kostar den? Svaret blev det finns en kurs och den kostar 840:-. Och det skulle då vara svaret på mina frågor??? Skickade ett till mail och lade till en fråga med vilken beteckning kursen hade, då man skulle skriva det i anmälan. Fick svar på vart den skulle vara men inte beteckning eller när den skulle börja. *Arrghhh*
Dom senaste jobben jag har haft har inneburit att sitta och svara på olika mail, jag har alltid minimerat sidan med deras frågor och betat av dom eftersom. Ska det vara så svårt att göra på det viset? Det sparar ju tid och energi att lägga på annat än att sitta och skicka mail till samma person flera gånger. Att man kan missa ibland, kan man väl förstå, alla är mänsklig men nog känns det som om dom har lite engagemang när dom inte kan svara på frågor man ställer. Ja, man kan säkert ringa dit men jag brukar välja att maila, dels får man ju då sina svar, svart på vitt och kommer man inte ihåg så är det bara att gå in och kolla igen sedan tänker åtminstone jag, att dom kanske har mer tid med att maila än att svara i telefon då dom kanske har fullt upp med kunder eller dylikt. Men jag måste väl ha fel i det fallet.
Idag ska jag jobba hos Annika, hon har nu äntligen fått komma hem, visserligen inte i toppskick och med en massa hjälpmedel, men hemma är alltid hemma. Sen ska jag fila på en lapp som jag ska sätta upp på sophusen om en ”mitt i veckan fika” som jag hade tänkt dra igång här i lokalen, till att börja med, en gång i månaden, sen får vi se om det finns intresse av något sådant och att man kan lämna över bakning och kaffekokning på andra så vi delar på ansvaret. Om man inte testar så får man aldrig veta heller, kan väl vara trevligt att ha ett ställe att träffas på under vintern, och få ta sig en fika. Ni få ha en bra onsdag!
Bortkollrad
Jag la in en kommentar igår, på Lisbeths blogg, som handlade om olika härskartekniker, jag skrev att jag körde med en teknik som jag kan kalla kollrabort teknik. Vilken innebär att man avleder den som kommit på en bra sak, med något bättre, utan att personen i fråga lägger märke till det.
Nu pratar jag mest om yngsta dottern som ibland har vilda fantasier och önskar göra både det ena och det andra. Är det inte att åka till Hawaii så är det att skaffa en sköldpadda, en hamster, ett marsvin och 5 hundar, och det ska dessutom gå alldeles utmärkt även fast hon redan har två katter. Dom kan hon ju stänga in någon annanstans…typ.
När hon var mindre och väldigt mycket, rymningsbenägen, hon tyckte om att tvärsticka iväg för att se om någon skulle jaga henne, så kunde man (när man var less på all jakt) avleda henne genom att tjoa till och ropa högt -nämen Jennifer, kolla här, vad är det här för något? Sedan stod man där och såg helt vilsen ut och som att man behövde hennes vetskap. Det fungerade för det mesta.
När hon skulle hämtas hem från förskolan så ville hon ju aldrig gå hem med en gång men då körde man med en annan variant på kollrabort, då sa man att ok, vi kan stanna 10 minuter men sen ska vi hem. Vi hade aldrig några problem då jag började köra med det. Jag hade nog nämligen läst att vi föräldrar är experter på att ställa frågor till våra barn, då vi egentligen inte menar det som en fråga utan som ett kommando.
Jag hör det överallt idag också, från andra föräldrar. -Du Viktor! Ska vi gå hem nu? Om grabben inte vill hem så säger han ju givetvis nej, och det är då inte det svaret föräldern vill höra utan dom hugger direkt med, joho, det ska vi visst, nu ska vi hem. Sedan blir det gråt och tandagnisslan men hem ska dom obevekligen. Och vad lär sig då dom barnen? Jo, att när dom blir tillfrågade om saker så är deras svar ingenting värt, för hur gärna dom än vill vara kvar ute så blir det inte så, och hur än dom kämpar med att få vara vaken 10 minuter till på kvällen så kommer inte det att hända, varför ställa en fråga då svaret ändå inte kommer att räknas? Är det så svårt att ge barnen dom där 5-10 minuterna extra, så dom får känna att deras ord också är värt något? Så kanske båda parterna kan gå hem med ett leende på läpparna, och utan tjafsande. Livet blir lite lättare, jag lovar!
Nu pratar jag mest om yngsta dottern som ibland har vilda fantasier och önskar göra både det ena och det andra. Är det inte att åka till Hawaii så är det att skaffa en sköldpadda, en hamster, ett marsvin och 5 hundar, och det ska dessutom gå alldeles utmärkt även fast hon redan har två katter. Dom kan hon ju stänga in någon annanstans…typ.
När hon var mindre och väldigt mycket, rymningsbenägen, hon tyckte om att tvärsticka iväg för att se om någon skulle jaga henne, så kunde man (när man var less på all jakt) avleda henne genom att tjoa till och ropa högt -nämen Jennifer, kolla här, vad är det här för något? Sedan stod man där och såg helt vilsen ut och som att man behövde hennes vetskap. Det fungerade för det mesta.
När hon skulle hämtas hem från förskolan så ville hon ju aldrig gå hem med en gång men då körde man med en annan variant på kollrabort, då sa man att ok, vi kan stanna 10 minuter men sen ska vi hem. Vi hade aldrig några problem då jag började köra med det. Jag hade nog nämligen läst att vi föräldrar är experter på att ställa frågor till våra barn, då vi egentligen inte menar det som en fråga utan som ett kommando.
Jag hör det överallt idag också, från andra föräldrar. -Du Viktor! Ska vi gå hem nu? Om grabben inte vill hem så säger han ju givetvis nej, och det är då inte det svaret föräldern vill höra utan dom hugger direkt med, joho, det ska vi visst, nu ska vi hem. Sedan blir det gråt och tandagnisslan men hem ska dom obevekligen. Och vad lär sig då dom barnen? Jo, att när dom blir tillfrågade om saker så är deras svar ingenting värt, för hur gärna dom än vill vara kvar ute så blir det inte så, och hur än dom kämpar med att få vara vaken 10 minuter till på kvällen så kommer inte det att hända, varför ställa en fråga då svaret ändå inte kommer att räknas? Är det så svårt att ge barnen dom där 5-10 minuterna extra, så dom får känna att deras ord också är värt något? Så kanske båda parterna kan gå hem med ett leende på läpparna, och utan tjafsande. Livet blir lite lättare, jag lovar!
Ha det gott!
Senaste kommentarerna