Picture this! Året är 1977, våra föräldrar åker ner till Norrköping eller om det är Nyköping, då pappa bowlar med Tegskäglorna och dom har en turnering därnere.
Jag och lillebror får stanna hos farmor och farfar i Malå och storebror är på träningsläger i Venedig.
På hemvägen så är dom inblandade i en bilolycka som jag, hör och häpna, har vetat om sedan dagen dom lämnade oss i Malå. Jag hade bett till högre makter att mamma bara skulle få bryta ett ben, det var det värsta som skulle kunna hända utan att hon skulle dö, i mina ögon.
På olycksmorgonen sitter jag på kökssoffan nere i köket och farmor står vid diskbänken då dom säger på radion att det inträffat en stor bilolycka i Tierp, med 2 döda och fyra skadade. Jag säger genast till farmor att det är dom. Tok dig, säger hon, inte är det det.
Sedan kommer tidningen och på första sidan är dom med på bild, jag kommer så väl ihåg farmor där hon står och ska tala om vad som hänt. Hon säger att hon måste tala om att det hänt en olycka, ja säger jag, mm, det är dina föräldrar, dom har krockat. JA säger jag, det var ju det jag sa., jag visste ju det. Det var absolut ingen världsnyhet, utan direkt jag hörde talas om smällen så föll en stor sten från mitt hjärta, då var liksom väntan över.
Mamma skadade benet, lårbenet krossades och det var inte riktigt så jag hade velat, det hade varit bättre om det bara hade brutits, men dom överlevde och det var huvudsaken. Fråga mig inte hur jag visste vad som skulle hända, det var bara så, och innan dess så hade jag varit ett sånt barn som hängde morsan i kjolarna och inte släppte henne långt, men det försvann efter denna olycka. Precis som om väntan var över, dom klarade av pärsen och nu skulle aldrig något mer hända.
Vår farmor berättade vad jag hade sagt, många många år senare, hon hade inte velat tala om det för våra föräldrar av den anledningen att hon tyckte det var så kusligt, hur jag hade kunnat veta. Men efter 15-16 år så berättade hon det.
Vi fick ha hemhjälp, och inte bara en utan två eller tre, jag kommer inte riktigt ihåg, i alla fall så tyckte jag att en av dessa hemhjälpare såg ut som en filmstjärna, det var på den tiden man samlade på dom populära filmstjärnorna och jag hade en hel drös. Hon såg så lycklig ut då jag sa det men jag kunde inte riktigt komma ihåg namnet på stjärnan. Vänta sa jag och skuttade iväg för att hämta kortet. Nu måste jag säga, till mitt försvar, att jag inte menade att vara elak eller dum, jag var bara nio år och var väl som alla barn, ärlig, och om hon nu skulle råka läsa vad jag skriver här så ber jag om ursäkt för mitt påstående men gjort är gjort. På bordet kastade jag fram ett kort på Fleksnes. Ni vet, den där norske snubben som hade en liten serie som gick på tv:n. Inte så fager att se på, men jag tyckte att han var otroligt rolig, så det var kanske av den anledningen jag tyckte att dom liknade varandra. Hemhjälpen såg då måttligt road ut när hon fick syn på kortet.
Ha en bra dag!
Senaste kommentarerna