Jag träffade en kvinna, när, var, och hur, är oväsentligt. Hon berättade att hon är 61 år, har en dotter som fyllt 40. En fin tjej med mycket att kunna se fram emot, men…

Hon börjar ta droger, och varför en människa gör just det, är nog väldigt individuellt, kanske för att man har för mycket, helt enkelt, och det blir ett sätt att koppla ifrån.

Man kanske söker efter något, men man vet inte riktigt vad, och droger hjälper en, även om det egentligen är tvärtom. Ja, i alla fall så tog hon en överdos, vilket sedan resulterade i ett hjärtstillestånd som gett henne bestående hjärnskador.

Idag är hon i behov av hjälp, dygnets alla timmar. Kvinnan berättar lite om resan dit dom kommit idag, allt hände för snart, 1 år sedan. Hur hon fått kriga med myndigheter, att vilja ha svar på frågor, som ingen kan ge henne.

Och mitt i allt detta, leva med en sorg över hur det blivit, och hur det hade kunnat vara. Såna där svåra saker, och frågor som man aldrig får svar på, men man skulle så gärna vilja veta.

Jag sa till henne, att man får hoppas, för hennes dotters skull, att hon själv inte vet, vilka skador hon har, hon kan ju vara lyckligt ovetandes, för det måste ändå vara värre att veta, att något är galet, och inte kunna göra något åt det.

Samtidigt kämpar dom på med rehabilitering, och hon måste lära sig allt från början. Och på mamman lät det som att det går väldigt långsamt. Jag sa att det förmodligen är jättesvårt att se, om man själv träffar den här personen, varje dag eller varannan, det är först då man stannar upp och tänker tillbaka på hur det var från början, som man kan se framstegen, och det höll hon med om, hon har ju haft fullt upp med att fixa vardagen, att hon inte har pausat från det och tänkt efter.

Ja usch vad en drog kan ställa till med, och inte bara drabba en själv, utan många runt omkring. Man undrar om det alltid varit så här, eller är det mer idag, än förut? Handlar det bara om att man är mer upplyst och alla pratar om det, öppet, eller är det för att det är så mycket lättare att få tag i drogen idag, än det har varit?

Har vi ett för högt tempo idag och ställer för stora krav, jag är nästan böjd att tro det. Inget duger som det är, utan man ska hela tiden söka efter något nytt, annorlunda, man ska kunna en massa saker, det krävs utbildning och erfarenhet, samtidigt som man helst ska vara ung och okysst. Den ekvationen går inte ihop, man får inte heller se ut hur man vill, andra bestämmer hur det ska vara och uppfyller du inte dom kraven, så får du klara dig själv. Och hur ska man göra för att bryta detta mönster? SVÅRT!!!

Jag hoppas i alla fall att det så småningom löser sig för kvinnans dotter och att hon får ett lyckligt liv oavsett hur mycket hon kommer att komma tillbaka. Ingen behöver ju vara perfekt, för att kunna leva ett bra liv.

Önskar er alla en toppen måndag, med en ny låt av AC/DC, varsågoda!