Winstone har vissa inlärningsproblem…eller, hm, hade Cesar Milan varit här, så hade han sagt att det är vi, som är problemet. Ja, förmodligen kan det stämma, tyvärr!

Nicco fotade

Det är detta vaktandet, att hela tiden göra tjurrusningar så fort någon går förbi och hejar, eller nja, 7 gånger av tio, resterande 3 gånger, är han tyst, men varför? Det finns en stor hund här i grannskapet, och dom går förbi varje dag. Och Winstone gillar inte hunden. Igår höll jag en katalog i handen, hade precis varit till brevlådan, tittar upp och ser den stora hunden komma, med ägaren.

Jag rundar Jeepen, och går fram emot Winstone, för jag VET, att han kommer att sätta igång, jag hinner inte ta honom i kopplet, han är ju snabb, den lilla vesslan, men två sekunder senare, får han en dask i sidan av katalogen och jag väser ett FYYY åt honom och han ser bedrövlig ut. Sedan stirrar jag honom i ögonen och håller huvudet så han inte har en chans att vända sig om för att titta på storhunden.

Mm, det gick bra. Sen berättade jag detta för Nicco då vi satt härute och jag sa att man såg att han skämdes. Nu kom jag ihåg att hon sagt vid ett tidigare tillfälle, att hundar skäms inte, utan dom blir ledsna för att dom blev utskällda och för att dom gjort sin ägare arg…typ.

Och då undrar jag naturligtvis, HUR vet man detta? Hur kan man säga att ett djur känner detta men inte det här? Tänk om…hunden är som ett barn…

Det fanns en liten kille på vår gård, då vi bodde i lägenheten. Nicco var 1 år och han ett år äldre. Varje gång han kom ut med lillasyster och sin mamma, rusade han rätt på Nicco och puttade omkull henne. Mamman var förtvivlad och förstod inte varför han gjorde så här. Hemma var det än värre, berättade hon, för han gav sig ju på sin syster, hela tiden.

Nu var detta innan vi hade en dator eller nåt annat att googla med, däremot hade jag fått ärva mammas tjocka bok av Dr Spock. Jag hade strö läst i den tidigare, och vissa saker är ju som taget ur nån science fiction historia, men en sak fastnade. Och detta testade jag nästa gång vi var ute.

Kalle kommer ut, jag ser hur han laddar och kommer springandes, jag är sekunden före honom, säger inget åt Kalle, men lyfter upp Nicco från sandlådan och säger att vi går hit bort istället, så snor jag runt med henne i famnen och lämnar den tilltänkta brottsplatsen utan en blick på Kalle, som helt kommer av sig. Han ser snudd på, osäker ut.

Jag berättar för Kalles mamma, vad Spock hade för teorier och det var följande: Kalle, får skäll, varje gång han ger sig på sin syster, och systern blir i Kalles ögon, den onda tjejen som gör att han får skäll, därför blir han arg  på henne och ger sig på henne i tid och otid. Tar man bort, det han blir arg på, så får han ju inte skäll längre, för han gör ju inget dumt.

Kalles mamma gillar detta och testar senare på kvällen, nästa gång vi träffas berättar hon att Kalle var som natt och dag. Hon hade legat på och lyft bort syrran så fort han kom i närheten och det blev lugnt…otroligt!

Men så var det ju nu det här med Winstone, tänk om…han kanske funkar likadant. Han får f-n varje gång storhunden kommer och då är det ju storhunden som ska skällas ut, för att Winstone vet att han kommer att få skäll…eller? Haha…ja, det är egna tankar och klurigheter, vem vet vad som är rätt eller fel.

Vad alla borde tänka på, är väl om man gör samma sak hela tiden, och efter hundra såna tillsägelser eller vad man gör rent praktiskt, och problemet kvarstår, så kanske man gör fel, och borde testa något annat tillvägagångssätt.

Önskar er alla en fin lördag!