Etikett: Annika

Det blir återbesök…

Av , , Bli först att kommentera 14

Det blir återbesök för bägge katterna. Eloise tandhälsa var helt ok, inga andra tänder som håller på att ryka, däremot har hon några rötter som håller på komma fram genom tandköttet som dom ska få ta bort, i övrigt är hon ”bara” en STOR förnöjsam katt som nu ska få fortsätta sin strikta diet men snäppet stramare, det hon inte äter upp med en gång, kommer att tas bort.

Enya, den lilla divan, däremot, har en kommande njursvikt, om man nu kan skriva det så. Alla prover dom tog var bra, förutom dom på njurarna, där var det förhöjt och det är tydligen rätt vanligt att äldre katter åker på detta, men med rätt mat och behandling så behöver hon inte lida över det och kommer förhoppningsvis att ha många år kvar.

Nu blir det lite mer jobb för oss, däremot. Hennes mat får Eloise absolut inte äta, den är alldeles för fet. Så det blir att separera dom vid måltiderna och ta bort det som inte äts upp, även för Enyas del, fast hon kan få äta fler gånger så hon får i sig den mat hon behöver.

Men det verkar inte vara några problem, en av biverkningarna av njursvikt är just hunger… där har vi anledningen till varför hon börjat tigga mat då vi sitter vid matbordet. Jaja, vi gillar läget och gör det bästa vi kan av det vi nu vet, så hoppas vi på en bra fortsättning.

Väl hemma från veterinären slappade dom i soffan, och såg helt utslagna ut, Enya på skallen och Eloise till vänster:

004

Jag åkte till mamma och Bosse som bjöd på kaffe och sen rullade det bara på, Winstone skulle ut och ha mat, jag pratade med en vän på telefonen, lagade middag och sprang ut med Winstone en sista gång innan jag drog iväg på jobbet.

Vi hade en lugnare dag/kväll där och det är skönt att det kan vara det ibland, också.

Idag ska jag bjuda Tina på lunch macka, härhemma, sen åker vi ut en sväng på Jula, eller vart det nu var, och ikväll är jag bortbjuden på Qvinnomiddag, hos min ”gammboss”, Annika, det ska bli trevligt! Önskar er alla en lika trevlig dag och kväll som jag kommer att ha.

 

 

”aha… jag förstod det” , upplevelse

Av , , 8 kommentarer 10

 

Årets sista måndag… och vi är, varje dag, en dag närmare jul… jojomensan. Och det är inte enbart om man tror på profeter, utan det är dagens sanning det.
Min ”gammboss”, Annika ni vet, skickade ett sms igår då jag var på jobbet och skrev att hon hade en present till mig som jag kunde inhämta om jag var ute och körde, så jag svängde förbi efter jobbet och kolla vad hon hittat till mig som hon tyckte att jag skulle ha nu ikväll:
Ja, sa hon, när jag hittade den där så stod det återigen Maria, skrivet över den… ni vet, jag fick ju det där döskalle halsbandet av henne för nåt år sedan, med samma motivering, och den här väskan matchar ju perfekt, och tillsammans med örhänget från Nicco så måste det bli en fulländad matchning.
Sen vet jag inte om jag ska ta det som en komplimang, att hon förknippar döskallar med mig 🙂
Theresé hittade något som hon tyckte skulle passa vår buss, då vi var på Expo, hon pekade ut den och klart som fasen, då jag såg den så var det ju kört… bara att hala upp plånkan och betala den. Men visst passar den på tävlingarna?
Kanske plockar ur batterierna ur dom översta klockorna, en får ha tiden för förarmötet, och den andra för första start och den sista måste ju visa en rätt tid. Jodå!
Ikväll blir det nyårsfest två hus bort, perfekt avstånd, jag ska nog se om jag kan fixa fördrinkarna härhemma och bara gå över med dom på en bricka… tror ni jag klarar av det konststycket eller kommer det att bli en sån där ”aha… jag förstod det” (men ändå gjorde jag det) upplevelse. Nja, jag kan ju halvfylla glasen och ta det sista då vi kommer dit, så det är nog lugnt (notera ordet nog).
Avslutar med att önska er alla ett riktigt Gott Nytt År och en god fortsättning på det nya året som kommer!
 

Vad ljust det är!!!

Av , , 4 kommentarer 12

 

Oj vad roligt att det snöat som det gjort…det blir ju sååå ljust och fint (skrev hon ironiskt och snörpte på munnen samtidigt som hon höjde ögonbrynen i ett försök att se glad ut). Jag ser inget ljus överhuvudtaget jag, det är ju grått varenda dag. Jaja, nu ska vi inte vara sådana, nu ska vi vara glada och snart vänder alltihop igen och våren kommer som den gör varenda år… sådeså.
Jag hade fikabesök igår, mamma och Karin och Erland, som är föräldrar till en gammal klasskompis till mig och Ingegerd och ”Kul-Janne”, som även dom har ett gemensamt förflutet tillsammans med dom. ”Kul-Janne” har jobbat tillsammans med Erland på Bowaters, och Ingegerd och Karin var varit ute på många danser i ungdomen, där dom träffat på varandra.
Lite lustigt va, att man någon gång då och då blir påmind om hur liten jorden är. När vi satt och fikade kom jag på att även Jan B, borde ha något gemensamt ihop med Erland och det har han ju, dom jagar tillsammans, så Erland skickade en hälsning till Janne.
Jag kom så väl ihåg första gången jag träffade Karin, jag hade väl stött på Annika, deras dotter, och hängt med henne hem. Karin frågade vad jag hette och eftersom jag alltid velat heta Jenny, så var det, det jag sa att jag var döpt till. Det hade säkert gått obemärkt förbi också om det inte hade varit för att min mamma och Karin, sedan började umgås och då sprack min lilla lögn 🙂
Även jag och Annika blev som ler och långhalm, och var med varandra vareviga dag. Dom bodde i höghuset och där tillbringades mycket tid då hennes bägge föräldrar jobbade så vi fick vara ensamma en hel del, min mamma var ju alltid hemma hon.
Ibland sprang vi längst upp i huset, tog sats vid närmaste dörren invid trappen och plingade på dörren, sedan gjorde vi en tjurrusning nerför och plingade på varenda dörr vi hittade av, hela vägen ner till deras lägenhet där vi sedan sprang in och smällde igen dörren samtidigt som vi stod och skrattade.
Vi kom in på det här med dockor och jag minns ju med viss avundsjuka, att Annika hade en Skrållan docka, som kunde prata. Den finns fortfarande kvar, meddelade Karin, men kan numer inte prata, det är en tyst docka.
Nicco önskade sig en docka då hon var runt 5 år, ungefär, en Ally, som kunde tala. Dockan fanns inte att köpa här i Umeå men i Uppsala fanns den så Theresé fick i uppdrag att köpa en till jul.
Dockan surrade konstant. –Kan du vara snäll att sätta på mig mitt lila hårdband? –Kan du vara snäll att läsa en saga? –Kan du sätta på mig mina lila strumpor? Och så där fortsatte hon hela julaftonskvällen. Då vi kom hem så sa Nicco med trött röst: -kan hon aldrig vara TYST!!!
Dockan är utrustad med diverse elektronik så den känner av om man sätter på den olika kläder, tekoppen i handen eller en kaka. Dockan lever kvar, nere i källaren men jag vet inte heller om den pratar mer, det var ett antal år sedan den packades ner.
Idag vet jag inte vad vi gör, det återstår att se, önskar er alla en fin lördag!
 

Ingen ”kattastrof”

Av , , 2 kommentarer 6

 

Rörmokaren var hit i förrgår, så nu är röret fixat däruppe, med andra ord så förlängde han röret en bit så att det inte ska sträva utåt hela tiden och anlita på deras klisterkuddar som dom använder (hmphff). Nå, det sitter då och lossnar det så lär jag vara den första att höra av mig till dom och då ni…
Vad jag tänkte på när killen kom hit, är att om jag, själv, går in hos någon och jag till exempel öppnar en dörr för att göra nåt i det rummet, då stänger jag dörren igen, då jag går ut. Är lampan släckt, ja, då släcker jag, man lämnar ju saker som man hittat dom, eller?
Jag påpekade tre gånger att vi har katter här och dom får inte vara däruppe så stäng dörren, stäng ytterdörren för vi har katter, jag stänger här för katterna ska inte vara här osv. Sen går han ner i källaren för att stänga av vattnet, fixar röret och sedan åker han iväg.
Två timmar senare går jag ner i källaren för att ge katterna mat, tror ni han har stängt dörren in till tvättstugan, dit han var in för att uträtta sitt ärende… nej, och jag lovar, detta är inte första gången det händer. Vi har fyra STÄNGDA dörrar därnere, och dom är stängda för att katterna inte ska vara där, och nu vet jag varför Enya var osynlig i två timmar…hon var på utforskningsuppdrag, vad annars.
Det är ingen ”kattastrof” utan det handlar mer om sunt förnuft, varför ska det vara så svårt att vara förutseende, att tänka till lite extra, att ta hänsyn och respektera människorna och speciellt då man är hemma hos någon? Eller är jag konstig som tycker så?
Jag hade jobbat i över ett år hos min förre chef, Annika ni vet, då hon frågade mig vad jag tyckte om hennes/deras stora badrum (hon har sin arbetsplats hemma i huset).  Jag har ingen aning om hur det ser ut, jag har aldrig varit dit och tittat, svarade jag. Då blev hon jätteförvånad, men detta var min arbetsplats, jag behövde ju inte vistas i hela hennes hus för att utföra mitt arbete, jag hade tillgång till kök, en liten toalett och kontoret, thats it.
Jag kommer ihåg att hon åkte iväg på en affärsresa till Kina, då jag bara jobbat hos henne i två veckor. Jag blev med andra ord lämnad ensam i huset. Och jag visste inte om jag skulle tordas ställa undan disken i hennes köksskåpar, för hon kunde ju faktiskt tycka att det var att snoka runt om jag gjorde det.
Men, jag tog mod till mig och fixade det, och det var helt ok, för hennes del. Grejen var ju att jag inte kunde fråga henne och man vet ju inte, det är inte alla som vill ha främmande människor som gluttar i ens skåpar, så är det bara.
Numera känner vi varandra så pass att hela hennes hus är öppet för min beskådan om jag så ville, men nu är det ju annars, nu vet jag det och då är det ok.
Ikväll blir det att åka iväg till Kubbe och ladda inför morgondagens tävlingar (får vi väl nu hoppas, så det inte sätter igång att regna), det ska bli kul och jag ser fram emot att gasa lite, igen. Önskar er alla en fin fredag!

Hon heter… Annika, nää…förresten

Av , , 8 kommentarer 5

 

Vi åkte ner på stan igår, chefen och jag. Utanför MVG gallerian kommer en kille och blir så glad då han får syn på chefen: Nämen visst är det Annika? Säger han och tittar först på henne och sedan på mig. Nää, säger jag, det är det inte.
Men fatta vad som händer sedan, Maria får totalt hjärnsläpp och tror helt plötsligt att hon faktiskt heter Annika. Jo, säger jag, det ÄR Annika. Sen tittar jag på chefen igen och inser att det heter hon väl inte alls. Och nu har ju killen hunnit bli ännu gladare, då han tror att det är rätt person han talar med och jag måste göra honom både förvirrad och kanske besviken, då jag återigen får säga Nää, det är inte alls Annika. Snacka om tvillrutt!
Hahaa… ja vad säger man. Jag skrattar ju givetvis och säger att förmodligen, fick jag plötsligt för mig att hon hette Annika för min gamla chef har ju det namnet. Undrar just vad killen tänkte, ”snacka om en människa som inte skulle ha stigit upp idag”.  
Ännu roligare var kanske att inte ens chefen protesterade då jag sa att hon hette Annika, jaja, så tokigt kan det bli, och ett gott skratt fick vi 🙂
När vi kommer hem igen så ringer min mobil, och gissa vem det var? Min gamla chef, Annika ni vet. Hon undrade om jag kunde agera budfirma efter jobbet, hon hade köpt sig en låååång stol och trodde sig veta att vi hade en större bil än hon, dessutom hade hon inga vinterdäck på sin släpvagn.
Så vi gjorde oss en tur ut på Tomtebo och sedan fick hon bjuda på kaffe, och *tjopptjopp* så hade den dagen gått och det var dags att åka hem och fixa middag.
Sen gjorde jag ett ärevarv med dammsugaren nere i tvättstugan, dom ska nämligen komma idag och installera en ny vattenmätare, och då jag liks var därnere och röjde för att dom ska få fritt fram till mätaren så insåg jag att det fanns en del damm därnere. Men nu är det gjort och någon gång i framtiden (kanske i helgen, då jag jobbar *blinkblink*) ska vi röja ännu mer och kanske införskaffa ett större badkar dit. Det är något vi saknar, faktiskt.
Nå, det var igår det och idag är idag. Jag önskar er en fin torsdag!

Vilken merit!!!

Av , , 4 kommentarer 9

 

Ska börja med att gratulera, världens bästa Annika, ”gammbossen”, som fyller år idag. Grattis grattis, jag ska se om du är hemma senare idag, isf kommer jag kanske förbi en sväng.
Lucia, hm… det var en speciell dag då man var yngre, idag vet jag inte om jag bryr mig så mycket. Nicco ska i alla fall göra ett dans uppträdande i tegskyrkan ikväll, det vet jag, men inte handlar det om Lucia. Hon brukar vara lite förtegen om sina uppvisningar, kan det vara för att hon inte vill att vi ska komma och titta 🙂
Vi hade ju alltid ett luciatåg på gården, när jag var liten. Och det var oftast jättemånga som kom på dom där julfesterna. Det skulle tränas flera dagar innan uppvisning och när det drog ihop sig skulle man också klä på sig i sina klänningar och glitter, så man visste precis hur det skulle se ut.
Man sprang över gården i sin utstyrsel och hade graningekängor eller dom omåttligt populära skoterskorna på fötterna. En av dom som bodde där hade en liten projektor och vi fick se på tecknade filmer eller egenhändigt inspelade snuttar, efter vi haft vår uppvisning, sedan fick man ju det sedvanliga fikat, mycket trevligt.
Undrar om det är någon idag, som håller på med såna där, lokala julfester på gårdarna? Jag tror inte det… folk har inte tid och någon måste ju engagera sig och hålla i alla trådar, man har nog med sitt, och det är ju lite tråkigt.
Min numer avlidne morbror, jobbade på Astra och där hade dom julgransplundringar som hette duga. Eftersom han själv inte hade några barn så fick jag och Storebror hänga med honom dit. Där var det fika, dans, och fiskdamm.
Svärmora jobbade ju på Handelsbanken och hon var ju en av dom som höll i deras julgransplundringar, Theresé och lillsyrran har fått vara med på några stycken, men Nicco däremot, hm… jag undrar om hon ens vet vad julgransplundring är?
Några såna fester har jag aldrig hållit i, däremot fiskdamms påsar, kan ni tänka er. Jag jobbade nämligen på ett litet företag som hette Tola AB, och där kunde man beställa dessa påsar ifrån, som jag då, i min tur fick sitta och knåpa ihop, det visste ni allt inte… Maria Lundmark Hällsten, 1:e fiskdammspåsetillverkare, jojomensan, ännu en merit att lägga till listan 🙂
Nu ska jag göra mig anständig, så jag önskar er alla en fin dag!

En häftig tant

Av , , 2 kommentarer 5

 

Vi, det vill säga jag, och Åke, pratade om hundar igår kväll och hur vissa uppfostrar sina hundar. Ceasar Milan (han som pratar med hundar) är ju klockren i det han säger och gör. Varför skaffar folk hundar, som dom sedan står och skriker efter eller slår med sina koppel???
Nå, det var inte det jag kom att tänka på utan mina tankar förvirrade sig bakåt några år. Jag jobbade hos en Annika och var enligt henne själv, anställd där för att hålla koll på hennes hjärna. Hon hade på den tiden en king charles cavallier, vid namn Lufsen. Ja, hon har en hund i dag också, samma ras men annat namn.
Vi brukade börja arbetsdagen med en promenad i omgivningarna, och på dessa promenader stötte vi alltid på en äldre kvinna, gissningsvis i 75 års åldern. Hon hade en toy pudel och själv gick hon alltid runt med ett par bastanta broddar under skorna och rullator. Vi hejade alltid och stannade för att ta några ord med henne.
Hon var en rejäl krutgumma och pratade med hes whiskey/cigarett röst, och vartannat ord innehöll en svordom. Det var liksom inte vad man förväntat sig då man började prata med henne. Ja, vi fick då skratta då vi stod och pratade med henne, ingenting lät tillgjort.
Hon undrade en gång varför alla skulle prata med just henne, hon sa att hon alltid brukade möta en ung tjej med utländsk härkomst, och en av dagarna hade tjejen stoppat henne och undrat om dom inte kunde prata lite, det var ju så trevligt att dom alltid möttes. Jaha, sa tanten, snacka på då för fan!
Man kunde ju inte annat än skratta, hon var harmlös men lät betydligt farligare. En morgon då vi skymtade henne på håll så frågade Annika om vi inte skulle ta och bjuda hem henne på en kaffe, Annika hade ju så påpassligt kommit över ett gäng med hembakade kakor så hon hade ju något att bjuda på. Javisst sa jag, det kan ju bli kul.
Till saken hör nu att Annika precis lagt in nytt golv i huset, ett klickgolv med marmor mönster, och hon var ju givetvis mycket rädd om det golvet. Nu ville tanten (jag skriver tant då jag inte kommer ihåg vad hon hette/heter) hemskt gärna följa med hem så vi tog sikte på huset. Väl hemma så talade hon om att hon inte ville ta av sig varken skor eller broddar, det var för jobbigt, så där fick vi ett litet dilemma. Hur skulle hon ta sig till köksbordet utan att rispa upp hela golvet med broddarna.
Mjo, Annika letade fram ett gäng med trasmattor och där sprang vi framför henne och flyttade mattorna i takt med att hon gick framåt, en syn för gudarna. Fram till bordet kom hon men inte utan visst arbete.
Detta utspelades i december och Annika hade pyntat huset med diverse julsaker. Bland annat hade hon hängt upp julgranskulor… fulla taket, dom hängde i snören på olika höjder och när jag säger att det var fullt av dom, så var det det.
Nu hade tanten en annan olat, förutom alla svordomar så pratade hon även, med sina armar. Ja jädrar då hon berättade vad hon varit med om och vevade på med armarna så julgranskulorna sattes i gungning och vi knep ihop ögonen i väntan på en jättekrash, men faktiskt, alla kulor klarade sig, otroligt nog, för det var inte bara en gång hon klatschade till dom. Det var bara att ducka då hon satte igång.
Hon berättade en historia om sin hund men den tänker jag inte ta nu, utan den kommer en annan gång.
Kolla in vad jag köpte på Expo:
Dom ska få stå i matrummet och till dessa ljusglas köpte jag den där röda skålen som ska få härbärgera skumtomtar, fina va?
Nu önskar jag er alla en trivsam lördag!

”Ny chefen” och ”gammbossen”

Av , , Bli först att kommentera 3

 

Det bör väl vara en typisk arbetsskada då man kliver upp strax efter klockan sju…en lördagsmorgon och man har inget jobb som väntar? Men, man får se det fån den ljusa sidan, dagen blir längre och man hinner förhoppningsvis göra lite mer.
 
Igår ville ”ny chefen” åka och hälsa på sin syster, så vi tog en liten busstripp dit, var tillbaka först efter halvsex så fredagen blev kort och intensiv.
 
När jag kom hem så kollade jag mejlen och hade fått ett klipp från ”gammbossen”, hon hade haft en föreläsning i glashuset igår och det var en inspelning från denna. Skickade ett sms till henne och frågade om jag fick lägga ut det på bloggen…det tog två röda, så ringde hon upp och skrek: NEJ NEJ NEJ!!! Det fick inte visas upp. Haha, sa jag, vilket fint utpressningsmedel, bloggen plötsligt blev, hm..ska tänka ut vad man skulle kunna tänkas vilja ha i julklapp 🙂
 
Nä, du kan vara lugn Annika, jag kan visserligen vara knepig ibland men så dum skulle jag aldrig vara. Men du hade i alla fall åhörare, Nicco var en av dom, hon kände igen din röst då hon passerade och tvärnitade för att kolla in om det var samma person som hon misstänkte att det var, och se, det var det.
 
Idag ska vi åka till Norum och parkera om bussen, den blev inte ställd på plätten där den skulle stå över vintern, farsan höll nämligen på med ett litet projekt just där, han ska bygga nåt fler förvaringsutrymme precis där vi brukar stå, men nu var han färdig för i vinter så då kan vi flytta på den och slänga över en pressening. Så nu är det bara att hålla en tumme för att bussen startar utan problem.
 
Önskar er alla en fin lördag!

Frågor utan svar

Av , , 4 kommentarer 3

 

Jag vet att jag låter otroligt tjatig, men jag är så naiv, att jag tror att människor är olika och kan ändra sig, men tydligen inte dom som jobbar på Unionen.
 
Jag har fått ett glädjebesked, jag har nämligen trott att jag bara har 50 stämpeldagar kvar och ingen ny period. Detta innebär att jag egentligen är tvingad att praktisera med en lön på 65% av min ursprungliga lön, och göra detta ända fram till jag får ett nytt jobb, ha detta nya jobb i minst 6 månader, sedan har jag en ny period.
 
Det absolut ultimata är ju givetvis en anställning, tro inget annat, men detta med stämpeldagar är en viss trygghet, samt, inte att förglömma, med en ny period får jag ju tillbaka dessa 75 dagar som jag får jobba och har chans att stämpla upp. Då ges helt plötsligt tillfälle för mig att kunna söka dessa jobb som vikarie eller inhoppare, som personlig assistent, vilket jag inte kunnat söka tidigare, och jag får därmed en chans att visa vad jag går för.
 
Nå, nu stod det i detta brev från Unionen att dom tror sig se att jag har rätt till en ny period och vill att jag skickar in ett arbetsgivarintyg (det som dom faktiskt fick i januari i år), samt att man automatiskt får ytterligare 150 dagar om man har barn under 18 år…say what??? Det hade jag ingen aning om.
 
Mejlar till Annika och skriver att jag vill ha ett arbetsgivarintyg, hon ringer och säger att hennes dator med alla uppgifter har brunnit…tro mig, detta är ingen ovanlighet, hos en person där till och med faxen till telefonen har virus. Så hon ber mig mejla till Unionen att dom skickar en kopia på papperet.
 
Det är precis vad jag gör, och jag lägger till en fråga i mejlet, måste jag anmäla att jag har barn under 18 år eller får man dessa 150 dagar automatiskt?
 
Igår fick jag svaret, i ämnesraden på mejlet: Jag skickar arbetsgivarintyget.
 
Åhh så dom är effektiva på Unionen, varför varför varför, kan dom aldrig svara på mer än en fråga??? Nä, det blir att ringa upp dom idag, verkar vara enda chansen att kunna få ett svar, men det kanske jag inte heller ska skriva, jag har som ni vet, haft otaliga samtal med dom tidigare utan att kunnat få vettiga svar.
 
Imorgon ska jag jobba igen, jag pratade med förskolan samt vårdcentralen igår och dom tyckte att jag tar en dag till hemma och sedan får vi se hur det går. Men mest smittsam är man tydligen i början av en förkylning, och givetvis ska man inte hosta eller nysa i ansiktet på någon. Så då återgår vi till dom normala rutinerna igen…skönt. Ni får ha en bra dag!

Pannan är 50 centimter hög…

Av , , Bli först att kommentera 4

 

Nu börjar vi på känna igen oss igen, det har ju gått ett tag sedan något gick sönder här hemma men igår kväll var det dags.
 
Jag kokade lite potatis i mikron, jag brukar göra det då det bara är en två-tre stycken som Åke ska ha i matdosan. Jag hade ställt den på femton minuter, vi satt i teverummet och pratade då mikron indikerade att det var klart. Jag satt kvar en stund då vi var mitt uppe i pratet och se…efter tre minuter sätter mikron igång igen.
 
Hur är det möjligt, säger jag och går in i köket. På displayen står det: end, alltså att den är klar, men den snurrar på och väsnas. Jag trycker på stoppknappen, inte bara en gång utan två och tre, men den stannar inte annat än att jag öppnar luckan. Hm…och så fort jag stänger luckan så startar den upp igen. Ja, vad säger man *suck*.
 
Sen var jag ju på ÖoB, där köpte jag en hallspegel som jag funderat på i över ett år, nu fanns det en kvar och då slog jag till, snabbt som en hök. Den är över en meter hög men inte så bred, jag hade tänkt att vi skulle ha den bredvid toadörren, där nu Åke satte fast den igår kväll.
 
Nicco hann inte mer än innanför ytterdörren då hon ropade –MAMMA!!!, Vad har ni gjort, vad är det här, hur kan min panna vara 50 centimeter hög??? KOM OCH KOLLA!
 
Vi gick dit och mycket riktigt, när man står ända borta vid ytterdörren så ser det ut som att man är i lustiga huset….eller spegelhuset hette det nog. Där man kunde se ut lite hur som helst då man kollade i olika speglar. Den här spegeln har någonting däruppe som gör att den inte är riktigt som andra speglar, men vaddå, vi är inte heller riktigt som alla andra så det får vara som det är. Man kan ju stå nära spegeln 🙂
 
Inte hade dom regnkläder heller, på ÖoB, jag hittade en låda full med stövlar, storlek 33 och storlek 45, inte vad jag tänkt mig, och regnkläderna som fanns var för barn så jag får leta vidare.
 
Idag ska jag en sväng till ”gammbossen” Annika, hon ringde nämligen igår och sa att jag fått kaffe, direkt från odlingen i Tanzania (tror jag att det är), hon känner en kille som är därifrån och han har nu varit hem och shoppat lite och då tyckte han att jag skulle få lite av det välsmakande kaffet. Jag har tidigare fått en typ av nescafé av honom som är därifrån och det var supergott, så det ska bli roligt och se hur det här smakar.
 
Nu önskar jag er alla en bra fredag, regnet till trots.