Ordlös lördag, proudly present: Skugga. Nu kan jag inte låta bli att lägga ut två bilder, inte heller att skriva denna lilla text… japp, jag är en rebell, jag vet 🙂
Fler skuggor….gå in här: http://www.ordloslordag.se/
Mindre begåvat, uttalande…
Skummade över texten som stod på VK nu idag, om politikerna som censurerar konstverket, som står i den nya tunneln, med Citatet ”Skriv något på väggen så att andra får veta hur du har det” som ingår i Sara Lidman-konstverket Lev!
Någon pappa, hade kommenterat artikeln och skrivit att han förmodligen är ”begåvningshandikappad” som Hans Lindberg (S), uttryckt sig, att det var dom som var just begåvningshandikappade som förmodligen skulle tro att det är tillåtet att måla därnere. Eftersom han själv, pappan alltså, trodde att det kanske var meningen att allmänheten skulle få göra just det. Det var nog ett mindre, begåvat uttalande, av Hans Lindberg, om ni frågar mig.
Mja, jag ska villigt erkänna att jag troligtvis skulle ha tänkt samma tanke, att det var som en uppmaning att måla någonting där, men jag skulle aldrig idas göra det själv. Så jag får väl också hamna där då, under kategorin, ”begåvningshandikappade”, jodå. Men sen tror jag också, som många andra kommenterat, att det inte är dom som har ett handikapp, som i första hand är dom som faktiskt klottrar eller målar på väggarna, och det tror inte jag heller (ännu ett bevis för att jag är obegåvad då, eftersom jag just skrev att jag inte skulle skriva eller måla nåt). Jojo!!!
Sedan såg jag en annons då jag surfade förbi på någon sida, kommer inte ihåg vart eller vilken, men där stod det i alla fall, och jag citerar: Få platt mage till jul! Aha, menar dom allvar… är det möjligt… och julen som bara är fem veckor bort, ja jädrar, då måste jag nog leta rätt på den annonsen igen, det låter ju otroligt, eller hur.
Har dom inte gjort en liten liten miss där, i annonstexten, eller kan vem som helst i hela världen få till en platt mage till jul, utan att lägga sig i en press av något slag. Skulle inte tro det, är det inte vettigare att säga att alla som redan är något så när, normalviktiga, kan bli ännu mer normal och lite plattare på fem veckor… det är då lite mer närmare sanningen än det första alternativet.
Jag är inte bättre i ryggen, ibland känns det ok… jag påtar på, tror att det är bättre och sen tji fick jag, då det känns som om dom inre organen håller på gå sönder. Fy, men det är ju bra att jag har en tid i alla fall, hos sjukgymnasten, så får hon se om hon kan hitta något fel på mig eller om det rent ut sagt, kanske har blivit bra innan dess.
Jag var på Ohlsson tyger igår och shoppade lös på ett nytt tyg som nu får täcka hålet i köket, under arbetsbänken, kolla in, coolt va?
Sen var jag och mamma på Coop, åkte hem hit och käkade lunch, sedan åkte vi ut på Röbäck och tände ett ljus på min morbror Assars grav, han blev 27 år. Vad fint det är därute… jag och Åke har bara varit där en gång tidigare, men det kommer jag knappt ihåg.
Ikväll kommer Jan A, Jan B…. inte Jan E, hit med sina respektive, Kerstin och Ingegerd, dom ska kolla in barhyllan, hehee… får se om dom bara kollar in den eller om provsmakning blir ett måste. Önskar er alla en fin lördag!
Mitt rätta element, var…
På den lilla släktmiddagen vi hade så träffade jag en kusin som jag inte sett på säkert 14 år, han undrade om jag fortfarande var det vattendjur jag varit som barn, då jag låg i sjön i timtal, och bara njöt. Mamma skickade ut spanare med jämna mellanrum för att kolla så jag inte hade drunknat och jag visste att dom andra skulle komma tillbaka i sinom tid, och bada igen, och det gjorde dom också.
Men svaret på frågan blev nej, jag har inte badat i sjön på flera år… huvva, det är alldeles för kallt. Och då kan man ju undra, är det så att man faktiskt blir mer av en badkruka, då man blir äldre? Jag vet att mina föräldrar, dom badade högst ovilligt, och mamma doppade aldrig huvudet, medan vi plaskade på och tyckte att det var huuur varmt som helst, men var det verkligen det, hm…
Dagen efter släktmiddagen, så träffade jag en kvinna som var gift med en morbror till mamma, hon har också stuga på udden i Malå, och då hon skulle komma på vem jag var och till slut gjorde hon det, så var det första minnet hon hade, då jag paddlade ut i deras sons lilla gummibåt, pappan stod och filmade, jag hade en tablettask i näven, och vips, så hade hela båten tippat. Maria for med skallen under vattenytan, men den lilla handen med tablettasken stack rätt upp från vattenytan.
Och då Maria själv kom upp från vattnet så ropade hon glatt : JAPP!!! Jag klarade asken! Pappan var nog mest förskräckt i början och trodde väl att jag skulle ha blivit rädd eller nåt sånt, men inte är väl ett vattendjur rädd för vatten, heller, jag var verkligen i mitt rätta element.
Jag och kusin Anna, simmade över sjön en gång, nu vet jag inte hur långt det kan vara… kanske 500 meter, vi var på andra sidan sjön med våra familjer, på en fin liten badstrand, och givtevis så blev vi less på att sitta på samma fläck så vi ville tillbaka till stugan, men det ville minsann ingen annan.
Nämen då simmar vi hem då, tyckte vi, och började så smått simma utåt. Då fick våra föräldrar kalla fötter och skickade med en hjälpbåt, med kusin Johan vid årorna. Han rodde bredvid hela vägen över, så att vi inte skulle få kramp eller nåt annat, jag kommer ihåg att det enbart var ytvattnet som var varmt, stack du ner fötterna en bit i djupet så var det som isvatten. Men skam den som ger sig, över och hem kom vi… och kände oss förmodligen, oövervinnerliga.
Idag skulle jag aldrig ens komma på tanken, att simma ut i sjövattnet, jag ryser och fryser av att enbart måla upp en bild för mitt inre, hur jag går ut i vattnet, konstigt, man måste ha varit mer varmblodig då man var yngre, eller var man bara mer dåraktig 🙂
Önskar er alla en fin fredag!
Haklapp
Hm… är inte det ett något rasistiskt ord, lapp… same, en same med stor eller på annat sätt, utmärkande haka.
Hak – lapp
Nu har Maria varit rolig… igen, och får gå i säng och… skämmas
Eloise lappade på bilen…
Jag pratade med sjukgymnasten igår som sa att jag har en inflammation i ryggen, och sedan undrade hon om jag kände av något i benen, och jag min dumskalle sa nej, men det gör jag ju visst det. Står jag upp en längre stund så domnar högra låret av, och det är i höger sida rygg jag har ont.
Så förmodligen har jag också något som ligger i kläm. Nåja, jag ska till henne på onsdag, så nu knaprar jag antiinflammatorisk medicin, värktablett x 2, samt tradolan, jodå, fast jag kan tyvärr inte säga att dom hjälper nämnvärt. Jag är dessutom hemma från jobbet, för jag fixar inte lyften vi gör på dagarna, inte just nu i alla fall.
Vi har nu fått kostnadsförslag på Niccos systemkamera, 1395:-, det var fel i spegelhuset, som det så vackert heter, så jag var upp med papperet igår, på MediaMarkt, och gav dom ok, att laga den. Kunde inte låta bli att svepa förbi dvd filmerna och fick med mig både serien lödder hem och Pang i bygget, jojomensan, så nu har vi kanske nåt att se på, dom här tråkiga fredag och lördagskvällarna då det inte visas annat än strunt.
Jaja, ok, dom här serierna är förmodligen strunt dom också, om man ska vara krass, men pang i bygget vet jag att jag tyckte var roligt, och Lödder var det en evighet sedan man såg.
Nicco lekte med en radiostyrd bil igår… en som man kan köra på väggen, och gissa vilka som var intresserade av den:
Eloise var nog mest stressad av den och lappade på bilen så den flög genom hallen, men hon skulle ändå sitta kvar där, som en hök, och kolla vad den höll på med.
Jag ska skjutsa ner Nicco på stan, nu på morgonen, hon har ju ett månadskort, och visst är det egentligen lite knepigt att då du åker på det, den sista dagen, så måste du ju köpa ett nytt, den sista dagen om du ska ta dig någonstans dagen efter, så egentligen blir man snuvad på en dag. Och allt detta bara för att man inte kan köpa kortet på bussen. Hon måste ju således ner på stan för att köpa ett nytt kort, men hur tar hon sig dit då? Inte utan att betala i alla fall.
Och nej, att jag skjutsar henne är inte heller gratis, jag vet, men jag gör det ändå jag… värsta rebellen 🙂 Önskar er alla en fin torsdag!
Direkt rapport
Fick precis en direkt rapport från Åke som står utanför affären i Tavelsjö… där det är så halkigt på vägen att en bil med släp, som låg och körde bakom Åke, snurrade runt och in i räcket, nu passerade saltbilen så han väntar på att det ska börja verka innan han tar sig iväg igen.
Jättehalkigt, med andra ord, och det förstod vi redan i går kväll då vi såg på vädret. Och speciellt om du kommer en bit utanför stan, och in i inlandet.
Så kör försiktigt… om du får sladd, frikoppla och styr i vägens riktning!
Vem vet vart och hur och när?
Jo, dom ringde upp från kirurgen igår, nu var det en annan som satt i receptionen eller vad det nu kan heta. Jag förklarade återigen och för fjärde gången, vad jag var ute efter, och hon kollade vad som skrivits upp, och hon sa… typ, följande:
Aha, här står det att Malin, kontaktat Frans, men det var inte bra, för Frans är i Afghanistan, så Sören tar över och skickar vidare till Gösta, Gösta undrar vad det är för intyg, ett med ett datum eller ett sjukintyg, Fredrik säger att dom ska kolla om dottern… Gösta skriver att det ska kollas så det inte blir dubbelt till dottern…och sen har det inte hänt nåt mer.
Nu säger hon i receptionen att hon ska kontakta Malin, som hon vet, har haft hand om pappa, vi ligger på, säger hon, och jag kan ju inte annat än hoppas på det då. Men tillåter mig själv att tvivla på att detta var sista gången jag behövde ringa upp kirurgen.
Alltså hur ska någon kunna veta vad den andra gör, om dom bara skickar vidare och inte fullföljer vad som påbörjats? Kanske detta är en av anledningarna till varför, patienter försvinner mellan stolarna, dom slussas också vidare från ena stället till nästa, och ingen vet till slut, vart dom ligger… knappt dom själva.
Jag steg upp i morse och noterade ett fint ljus ute på vägen, ner mot bron:
Det var alltså en långtradare med släp. Och nu vet dom flesta som känner till detta område att ingen lastbil ryms under bron, och det kanske chauffören noterat, för den stod still. Vad jag inte begriper är hur den ens kommit på tanken att köra dit ner, i den trånga rondellen och hur han sedan trodde att han skulle kunna backa tillbaka.
Men… han backade inte, och han körde inte heller framåt, nejdå, han svängde upp på gärsmattan/lervällingen/asfalten, mellan kyrkan och vägen, och står just nu med nosen mot vårt hus. Så kan man också göra.
Önskar er alla en fin onsdag, själv ska jag ringa till sjukgymnasten… har så förbenat ont i ryggen så efter uppmaning från sköterskan på vårdcentralen, som jag ringde igår, så kontaktar jag dom idag och ser vad dom har för utlåtande om mig… om det finns hopp… eller om det bara är amputation som gäller. Seee Yaaa!!!
Snart brister det…
Jag undrar just jag… om jag ska söka remiss till urologen, för något påhittat urinvägsbesvär, för då kanske jag blir inskriven på kirurgen, vilka är dom jag egentligen vill komma i kontakt med, men vis av erfarenhet, så slutar väl det helst med att ortopeden tar över, hm… vad gör man då?
Jag sjukskrev nämligen pappa, andra dagen efter hans olycka, och nu är det 4 veckors sjukskrivning som han faktiskt hade rätt till, som jag ansökt om. Men ett sjukintyg måste ju bifogas. Inga problem, sa dom på IVA, då han låg där, ett intyg skickas elektroniskt, så det skulle vi inte behöva tänka på.
Men det var vi visst tvungen att göra, då vi efter 6 veckor fick ett brev från försäkringskassan som efterlyste ett intyg. Jag ringde upp kirurgen, där han faktiskt först blev inskriven, och det tog ett tag innan jag kunde förklara, så hon begrep, vad jag ville ha, men det skulle hon prata med en läkare om. Skynda på, sa jag, vi har till den 3/11 på oss, sedan avskriver dom ansökan.
En vecka passerade, inget intyg… jag ringde upp igen, och hon kom ihåg att hon talat med mig. Jag förklarade ännu en gång vad vi ville ha, och ifrågasatte, hur svårt det skulle vara att få fram ett datum för hans inskrivning. Ja, hon skulle prata med en läkare.
Ännu en vecka senare och ingenting nytt, jag ringde återigen upp, i förra veckan, hon började med att be så hemskt mycket om ursäkt och hon förstod inte varför inget intyg var utfärdat, men hon skulle genast gå och prata med läkaren. JA, sa jag, lätt irriterad, och om dom har såna problem och inte vet hur man gör, skriv då på lappen att dom tar kontakt med D** M******* på ortopeden, det var han som tog över efter kirurgen, han kanske kan förklara hur man ska gå tillväga.
Nu har det gått en vecka till… snart och inget intyg. Jag har för fjärde gången ringt och bokat en återuppringningstid på kirurgen, har något nåt tips, om vad jag nu ska säga? Eller ska jag dumförklara någon… kan inte påstå att jag inte har lust till det, men jag brukar kunna hålla mig sansad, men snart kommer det att brista.
Den 3/11, har vi förövrigt passerat för 10 dagar sedan…
Det regnade popcorn…
Åke satt vid middagen igår och pratade om Cornelis Vreeswijks son…och något han gjort, sen undrade han om vi hade sett filmen om Cornelis, ja, svarade jag, det var ju då som hmhm hällde ut popcorn bägaren över snubben framför. Hahaa…
Jag skriver nu hmhm, för jag är inte så säker på att h*n vill nämnas med namn, även fast den bästa kan göra bort sig ibland, och det var faktiskt ganska roligt, kanske inte för snubben som fick det över sig, men för oss i den bakre raden 🙂
H*n hade nu köpt en stor bägare popcorn, vi spanade in en bra plats, h*n gick in före mig och sedan kom jag och Åke och fyllde ut platserna. Då h*n skulle sätta sig ner, så blev det samma effekt som när du håller ett glas vatten i handen, och det råkar vara samma hand där du har klockan på armen och någon frågar vad klockan är… givetvis, om man nu inte tänker sig för så spiller man ut vattnet då man vrider på handen.
Exakt så blev det då h*n böjde sig fram för att fälla ner sin sittplats, *rassel*, så hade h*n tömt halva bägaren över killen som satt i raden nedanför. Ja ni, om inte annat blev han överraskad då han fick ett popcornasregn över sig, och h*n visste inte riktigt vad h*n skulle säga eller göra. Ja, visst, h*n bad ju om ursäkt och försökte borsta av honom det värsta, hur lätt det nu är då man står en trappa upp. Jaja, vi fick oss ett gott skratt i alla fall, även om det säkert kändes något kymigt också.
Igår var det bastukväll, och vi var fulltaliga, även om vi nu, inte är lika många som vi en gång var. Vi pratar som vanligt om livet, vad vi gör på dagarna, vad som komma skall och om drömmar, sånt som varit och sånt som kan bli, om det går som planerat, vill säga.
Och idag, ska jag först med Nicco på ett möte och sedan ska jag följa med mamma på Coop, hon hade några ärenden dit, och sen får vi se vad det blir. Önskar er alla en fin tisdag!
Väldigt få, lyser upp tillvaron!
Jag fattar inte hur det kan vara tillåtet att ens sitta på en cykel, om man både är döv… och blind. Att vara döv, är ju en sak… man har ju ändå ögon att se med, men att vara båda delarna och bara braka på, det är för mig, obegripligt. Och som om det inte vore nog… dom har heller inte råd med vare sig reflexer eller lysen.
Jag skulle backa ut från vår gård för några kvällar sedan, är jättenoga med att kolla att ingen kommer på cykelbanan, slänger i backen och gasar, bara för att få tvärnita då det kommer en cyklist rakt över vägen och cyklar upp på vår infart, den människan får cykla ut på gräsmattan. Jag blir faktiskt så jäkla arg att jag tänkt köra upp och vråla åt människan om den har ny lärt sig trampa och inte vet hur man stannar eller svänger.
Vi var faktiskt med om, en gång i tiden, att bli på cyklade då vi satt i bilen. Vi hade varit ner på stan och köpt en loftsäng till Niccolina. Kom och körde på E12:an mot Västerslätt (detta var på den tiden då det fanns ett trafiklyse, just norr om E4:a bron), det har varit rött för oss, så Åke saktar ner och sedan slår det över till grönt och han gasar på.
I samma veva dyker det upp en cyklist från vänster, Åke svär, jag har inte hunnit uppfatta någonting då jag inte ens sett cyklisten, han gasar på, i tron om att han ska hinna förbi, jag tittar bakåt, hör en smäll, ser armar och ben fladdra i bakre sidorutan, hinner titta i backspegeln och ser en lastbil och tror ju givetvis att den ska braka över människan som ligger där och sprattlar.
Åke tvärnitar, hoppar ur bilen och killen som cyklat in i oss, skyndar sig till cykeln, tar tag i den och försvinner som ett skott i fjärran. Åke arg som ett bi och vrålar till honom, jamen det gick bra, ropar killen tillbaka… ja vadå det gick bra… hur gick det för vår bil då??? Men inte stannar den killen inte, han är borta med vinden.
Och visst, det gick bra och det är ju absolut huvudsaken, bilen må ju så vara, men även cyklister ska ju ta sitt ansvar, och det gjorde inte denna killen. Och jag ser varenda dag, folk som trampar runt och över hälften, kör svart, dvs utan lysen och reflexer, även gående suger på att lysa upp tillvaron, och då tycker jag, om det nu är så dyrt att investera i ett reflex, att dom kan stanna några meter ifrån vägen dom ska över, och vänta tills det är fritt fram, istället för att kuta rätt fram och tro att man hinner se dom.
Nåja, det var det om det. Idag jobbar jag, längtar inte alls… jag skulle vilja gå i säng igen, men så får man väl inte säga 🙂 Fortfarande ont i halsen, 15:de dagen idag, usch vilken pest.. . och pina. Men det kommer väl att ge med sig, inom kort, hoppas jag. Önskar er alla en fin måndag!
ps. "Kul-Janne" roade sig med att vända på mitt lilla meddelande som jag lagt ut på ordlös lördag, så här ser det ut… vänt åt andra hållet ds.
Senaste kommentarerna