Livet efter döden

Jag snackade med Theresé igår och hon sa att dom hade haft en diskussion på jobbet om hur en del människor har tur med vissa saker och otur med andra. Hur detta kan komma sig osv. Någon tyckte nog att det kunde vara så att hade man tur och till exempel vann saker så hade man gjort sig förtjänt av detta, man hade varit snäll eller så. Alternativt att man fick igen för vad man varit i ett annat liv.

Hm, då undrade Theresé hur det kunde komma sig att jag, hennes mamma, hade sån tur alltjämt då det gäller lotterier men då vi ska köra tävling så går bilen sönder, eller den kommer inte upp i den hastighet den ska, grejer lossnar etc. Då tyckte en Dennis, att det måste bero på att jag i ett tidigare liv aldrig någonsin vann på lotterier och nu var det dags för återbetalning för alla lotter jag köpt och aldrig vunnit något på, och sedan när jag växte upp så blev jag en skrothandlare och misshandlade mina bilar så nu betalar dom igen till mig.
 
Ja ni, det kan ju vara en teori, tur att det brukar finnas en del andra också. Jag trodde nog förut att det kunde vara så, att man får det man förtjänar, men det stämmer inte riktigt ändå. Däremot tror jag starkt på att som du behandlar andra, blir du själv behandlad eller mött. Och hjälper du andra utan att ta för givet att du ska få något tillbaka, så kommer man att få det men inte nödvändigtvis från den eller dom som du hjälpte.
 
Eller tänk, hemska tanke, om man genom alla år vi funnits på jorden, ska vara allt levande en gång i livet. Så nu är jag människa och i mitt nästa liv blir jag en mygga…*klatsch* så var det livet över. Inget att se fram emot, direkt. Nä, tur att vi alla får tro vad vi vill, och min tro ids jag inte skriva om just nu, men jag tror absolut på ett liv efter detta.
 
Nu tror jag dessutom att jag ska avsluta morgonens blogg och surfa vidare i cyberspace, kanske läsa vk på nätet, kolla in mailen och sedan få någon frukost.
 
Ha, apropå läsa vk, vet ni att mina föräldrars köksbord är anpassat efter papperstidningen vk. Farsan har gjort furubordet, snickrat ihop det alltså och då gjorde han det efter formatet på tidningen så man skulle kunna lägga ut hela tidningen på bordet, och nu, när formatet krympt, så har han planer på att göra om bordet, det är nu för skrymmande. Nästan så att jag tycker att dom borde få lite ersättning från vk, med tanke på allt jobb dom ställer till med då dom gör förändringar så där, helt apropå. Eller så kanske dom vinner en gratis prenumeration i deras nästa liv för den reklam dom nu gjort för vk 🙂
 
Ha en fin fredag!
 
 
 
 

Fel på skrivaren, mjo just det

Av , , 2 kommentarer 4

Datorrep


Kunden :        
Hi, min skrivare fungerar ej!

Servicemannen:    

Vad är det för fel med den?

Kunden :            

Musen har fastnat i den

Servicemannen
 
 
Musen Skrivare har ingen mus 

Kunden:          
             Mmmmm? Absolut? Jag skickar en bild.

Scrolla

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Liiite, mycké snö

Av , , 2 kommentarer 3

Syrran och hennes kille, sms:ade en bild och undrade om jag visste vart bilden var tagen, den såg ut så här:

Jo jag vet, det råkar vara vår stuga i Malå. Ser ut att vara liiite snö där. Den här bilden har jag på kylskåpet:

Den borde vara tagen 1988 alternativt 1989, det är Åke och Theresé som står på stugtaket och ska skotta lite. Theresé kom travandes då åke stod däruppe och han försökte sig på att stoppa henne, tyckte att det kunde var farligt och att hon kunde falla ner i något hål, men hon bara travade rätt upp, hon tyckte inte att det var något att tjafsa om.

Huvva, vilket jobb

Av , , 8 kommentarer 3

Idag blir det en promenad i ensamhet. Kerstin och Janne ska åka till Innansjön och hälsa på ett par som bott här på gården för några år sedan, som förövrigt läser min blogg så: Hej hej på er, däruppe i Burträské!

Sen blir det träning och efter det så ska jag väl fortsätta mitt strävsamma arbete med att rensa i Niccos rum…puhhh, och fy för den lede. Hon vill inte ha kvar någonting och lämnar över det till mig att rensa och kasta. Vet ni hur svårt det är att få iväg saker som man vet vad det kostade, det är inget fel på dom och jag tror dessutom att hon kan komma att ångra sig en vacker dag. Men, nu ryker grejerna.
 
Så här såg det ut innan och jag ska ta en bild på hur det kommer att se ut då jag är klar.
Nu kastar jag inte allt, jag skänker dom vidare till grannar och andra som vill ha, det är ju bara bra om man vet att någon annan vill ha och använda sig av sakerna istället för att slänga dom åt räven.
 
Hittade även detta häfte med denna bild i.
Jodu Theresé, till och med Nicco såg att det var du, däremot var din pappa lite tveksam och undrade om det kunde stämma, men sedan förstod jag varför, han trodde att det var ett nytryckt häfte och han undrade väl varför man satt in en gammal bild där.
 
Ikväll är det återigen café kväll i lokalen och nu är det Birgitta som håller i fikat, så det är bara att skrapa ihop en näve småpengar och bege sig dit för att träffa grannarna och ta sig en kopp kaffe. Kan ju vara skönt att slippa koka en pava själv, någon gång.
 
Vi fick inte tag i någon startmotor i måndags, han hade ingen hemma men igår så fick vi åka ut på Teg och hämta hem den, så nu till helgen kan det börja hända saker. Jag började säga, imorse att nu är det ju bara tre månader kvar till Kubbe, men när jag tänkte efter på vad jag sa så insåg jag att det faktiskt bara är två månader kvar och det är inte mycket. Bussen ska ju också tas fram och vad vi bör fixa till den är minst två nya däck. Vi vill inte vakna upp på någon tävling och stå på fälgen. Kan ju också vara affär att köpa ett reservdäck till den, problemet är förvaringen av det, med Camaron därbak så är det inte mycket till övers. Något att klura vidare på.
 
Hoppas ni får en bra dag!

Högkostnadsskydd

Av , , 6 kommentarer 5

Tänkte på det här med Kronans droghandel/apoteket, och att man får dra sitt coopmedmera kort då man handlar där.

Tänk vilken succe det skulle bli om dom även gjorde tvärtom. Man fick handla på Coop med högkostnadsskydd. När man kommit upp i en summa av 3000:- så får man 50% rabatt resten av året, YESSS! Då skulle jag handla där hela tiden.

Åke och jag, knarkare…?

Av , , 4 kommentarer 3

När jag träffade Åke, 1984, och vi hade hållit ihop någon månad, så var jag hemma hos en kompis, som i sin tur hade en kompis som träffat på Åke på Max, ett tag före jag började umgås med honom.

Hon hade då fått höra en sak om Åke som hon nu ville informera mig om. Hon undrade om jag visste att han höll på med droger? Say what??? Vaddå droger och hur hade hon hört talas om detta? Jo, hennes kompis satt vid ett bord på Max och avnjöt något av all mat dom har att erbjuda då Åke kom in genom dörren, troligtvis tillsammans med en annan kompis. Han hade en påse i handen som han öppnade lite på glänt och gick runt och frågade om någon ville ha en snarra.
 
Jag känner Åke, vid det här laget, och jag kan se honom framför mig, hur han pratar lite ur mungipan och prasslar med påsen samtidigt som han säger snarra. När hon berättar detta för mig börjar jag garva och frågar om hon inte vet vad snarra är för något. Nä, knark gissade hon på, vilket även hennes kompis hade gjort. Snarra är godis, sa jag och skrattade ännu mer. Så mycket var det med det knarket.
 
Själv har jag också blivit tagen för att hålla på med droger, fråga mig inte varför, jag vet verkligen inte, dom droger jag faktiskt har tagit är cigaretter (vanliga) och dom har jag slutat med för över tre år sedan samt alkohol, vilket jag fortfarande kan dricka då andan faller på. Jag undrar om det kan vara klädseln man hade en gång i tiden, jag gick runt med en sån där fransjacka ni vet, som skulle likna nåt indianplagg, eller måhända att det var vissa av mina kompisar jag umgicks med som i sin tur höll på med vissa saker, ja, det låter jag vara osagt. Ryktena har i alla fall nått mina öron då jag fått veta att jag hållit på med såna saker.
 
Nu bryr jag mig inte om detta utan tycker istället att det är lite lustigt. En av gångerna jag fick höra detta var då jag jobbade på dagiset och vi hade en liten personalfest som slutade på Blå aveny. Där har jag varit två gånger….första och sista. Nå, vi hade ju vårat egna lilla språk på jobbet och många av maträtterna fick extra uttal med sch ljud, eller så bytte man ut r:en mot bokstaven L. Allt för att lätta upp stämningen och få det lite roligare på arbetspassen.
 
Nu hade jag varit och snurrat runt därinne och egentligen så var jag måttligt road på stället och hade tänkt mig hem, men med mitt numer kända lokalsinne så kan jag säga att jag hade vissa problem med att hitta trappen som skulle leda ner till rummet där jag hade mina ytterkläder. Jag passerade ett bord där en av arbetskamraterna satt med ett gäng av hennes kompisar. Då jag passerade så viskade jag lite lätt åt henne, ska du ha en kachnelbulle. Och kachnelbulle betyder nu kanelbulle. Jag fick höra av henne på måndagen att hennes kompisar hade blivit lätt oroade och frågat vilka droger jag höll på med, vad hade jag sagt och att jag dessutom såg ut som en knarkare, hahahaha, ja jisses.
 
Men detta säger ju också en hel del om hur vi är som människor, hur man dömer en genom utseendet och hur man kan missförstå vad som sägs och man bildar sig en egen uppfattning som inte stämmer så bra alla gånger. Och med dessa ord tänker jag nu avsluta mitt skrivande för stunden och önska er en bra dag.

Norrskensbomb

Av , , 4 kommentarer 3

Vi såg en stund på Aschberg, igår, på 8:an. Där var det två stycken som hade olika lösningar på vad man skulle göra med döda människor istället för en ”vanlig” begravning. Hon ville frystorka människorna och han tyckte att man kunde kremera dom för att sedan skjuta upp dom i ett fyrverkeri.

Hm, då började min hjärna gå runt igen och jag tänkte, undra just om man då kunde välja vilket fyrverkeri man ville ha. Flera ettöres, smatterband eller varför inte, istället för familjegrav så fick man kremeras och spara askan till man var till exempel sju stycken och då kunde man välja en sån här:
 
211 Norrskensbomb
50 mm bomber. Krutvikt ca 320 g. Brinntid ca 25 sek. Stighöjd ca 50 m.

Effekter:
1: Guld med silver blink
2: Orange med silver blink
3: Röd med silver blink
4: Grön med silver blink
5: Blå med silver blink
6: Silverkrevad med blink
7: Silver pion bomb.

 
Är man fler så finns skulle det finnas andra alternativ. Nja, själv tycker jag nog att det lät knepigt men faktiskt, om man tittar tjugo år framåt, vem vet hur det då ser ut?

Haparanda ligger inte i Mo i rana

Av , , 5 kommentarer 2

Ni som läst min blogg ett tag vet att jag suger på att känna igen människor och dessutom har jag lite problem med lokalsinnet. Nu vet jag ju att det kan ha sina orsaker, om jag nu är ansiktsblind, som det finns något som heter. Skulle egentligen vara ganska kul om man fick göra en undersökning för att komma fram till hur det ligger till, inte för att det skulle räknas till ett handikapp men för att jag skulle kunna säga att det finns en anledning till varför jag inte hejar på alla människor jag möter. Det skulle finnas ett ord att sätta på det.

Jag har tänkt en hel del på detta, nu på senare tid, och när jag tänker efter på hur jag egentligen gör för att känna igen en människa, och hur jag alltid har gjort, så är det först håret man tittar på, färg och bena, lockigt etc., mustasch, skägg, om det är en kille, ögon, någon som har en sned tand osv. Sedan är det kroppshållningen, hur dom går eller rör på armar och ben.
 
Vi satt ute i förgår och njöt av den varma solen. Det passerade en kille och en tjej, ett antal gånger, bärandes på målarburkar och sånt man använder sig av då man uppdaterar sin lägenhet. Eleonor sa att det var dom nyinflyttade som höll på renovera. Nå, sen kom Kerstin och satt sig, samma par kommer en sista gång efter ett tag och Kerstin undrar vilka det var, ja, sa jag, jag vet inte, har aldrig sett dom. Eleonor sa att det var dom nyinflyttade, och jag såg ut som ett frågetecken, nähä, sa jag, är det dom som har gått här fram och tillbaka hela tiden? Japp, säger hon, och jag har återigen bevisat att jag känner verkligen inte igen en människa, det går inte.
 
Sen har vi detta med lokalsinnet. Fösta gången jag kommer ihåg att jag hade problem med det, var då vi hade varit ett gäng på Ålidhem, jag var väl runt 16 år, och skulle gå hem därifrån…själv. Jag bodde ju på Mariehem då detta begav sig. Jag traskar iväg och tycker att jag går och går i evigheter, när jag kommer till en skylt där det står Sävar 12, så inser jag att jag är ute och cyklar. Ja inte bokstavligen utan att jag är lite vill, så jag får sno om samma håll jag kom ifrån. Jag hittade hem till slut men det var onekligen lite nervpirrande.
 
En annan gång som jag drar mig till minnes, är då jag har den lilla uppkörningen, detta var i juni, 1985. Körskolläraren säger till mig att nu tar vi och åker till Haparanda. Ok säger jag och tror mig veta att Haparanda ligger åt samma håll som Vännäs och kör ditåt. Nu hade han ju tänkt att jag skulle läsa på skyltarna, vilket jag inte gjorde, utan jag gick efter vart jag trodde att det skulle vara och se…jag hade fel, Haparanda är inte i Mo i rana. Men en lärdom fick jag ju av detta, jag vet idag vart Haparanda ligger och åt vilket håll jag kör om jag ska till Mo i rana.
 
Och med denna lilla blogg så önskar jag er alla en fin tisdag.