Till minne av narkotikans offer

Under fredagen anordnades en minnesstund för narkotikans offer. Föräldraföreningen mot narkotika i Umeå(FMN) och Ungdomens nykterhetsförbund stod som arrangörer. Jag hade förmånen att delta som en av talarna. Det är en årligt återkommande manifestation och en viktig sådan inte minst för de familjer som själv drabbats.

Under mitt anförande talade jag om vikten av att samhället måste byggas starkt.

”Få saker berör så mycket i min roll som när jag ser mycket unga människor på väg in i missbruk och tung kriminalitet. Ibland kanske barnen aldrig haft en chans, hemmamiljön har varit präglad av missbruk och våld från när man var riktigt liten.

Och här träder då socialtjänsten in med ett ansvar att se till att ungdomen får den hjälp den behöver. Kanske blir behandlingshem aktuellt eller kommunens öppenvård.

Mycket hänger på den enskilde och även på socialarbetarens arbete att det går bra till slut. Men det som är väldigt uppenbart är att det finns ett liv där ute som ska levas och en vardag att hantera.

Ska vi lyckas med att bryta narkotikamissbruket så handlar det om att hela samhället måste sluta upp och samhällets olika delar understödja varandra.  Att vi har insikten att det är VI tillsammans som tar oss an den utmaningen och ger ungdomarna alternativ till missbruket. Det får inte finnas våra och andras barn, utan det finns bara VÅRA barn och ungdomar.

Och allting hänger ihop. Ska vi lyckas handlar det om många andra saker också än socialtjänstens insats. Det handlar om det förebyggande arbetet:

Det handlar om att sätta föräldrar i arbete så att barn inte behöver växa upp i fattigdom och utan framtidsutsikter.

Att vi bygger bostadsområden med blandad bebyggelse för att undvika segregation och utanförskap.

 Att vi har en skola som ser till att alla barn blir sedda, klarar skolgången med ett fullständigt betyg så man kan gå vidare till gymnasiet och senare ta sig vidare ut på arbetsmarknaden.

Att barn och ungdomar har en meningsfull fritid där föreningslivet finns för att både erbjuda aktiviteter och positiva sammanhang, men också gemenskap.

Att kulturen och folkbildningen finns nära barn och ungdomar i deras bostadsområden för att få dem att växa”.