Utmaningen dag 3 – Mina föräldrar

Mamma Anki är en bra mamma och hon är en mamma som oftast men inte alltid har rätt. När jag var yngre och bodde hemma så drog vi inte alltid jämt utan bråkade en hel del. Vi var väl för lika på många sätt och två starka och tjurskalliga kvinnor kommer kanske inte alltid överens. Hade du frågat mig då jag var 13-15 år om jag trodde att jag skulle ha den fina kontakt som jag har med min mamma nu så hade jag nog bara skrattat och sagt aldrig. Det behövdes nog bara att vi inte bodde under samma tak för att det skulle blir riktigt bra.

Nu kan jag berätta allt för min mamma och är det något som händer i mitt liv, är jag ledsen, är jag glad, biter katten bort alla stygn efter operationen, har jag ont och behöver på sjukhus mitt i natten så är det mamma jag ringer. Jag vet att hon fixar det. Min mamma är den som kommer och hämtar mig mitt i natten 3 ggr på 2 veckor och skjutsar in mig på akuten trots att dom bor 4 mil bort. Hon är den som kommer och räddar min dag när jag upptäcker att katten har bitit bort alla stygn på magen efter hennes operation. Hon limmar, tejpar och fixar och vips är katten som ny igen. Vi har haft våra duster men jag vette sjutton vad jag skulle göra utan min mamma.

Pappa då! Pappa Göran är min klippa, min trygghet, mitt lugn. Jag har alltid varit pappas flicka och än idag så finns det inget bättre än att komma hem och krypa ihop bredvid han i soffan och känna sig som ett barn igen. Mamma träffar jag oftare eftersom vi brukar käka lunch och handla tillsammans ett par gånger i månaden så jag får min dos av henne, sen pratar jag oftast med henne på mobilen. Eftersom jag inte träffar pappa lika ofta så kan jag få sånna här längta-efter-pappa-il och ibland när det gått lång tid från det vi sågs sist och vi träffas hos mormor eller på nått annat ställe så kan jag bli som ett litet barn som väntar på jultomten när jag står och väntar på att dom ska komma. Han är bäst helt enkelt.

Sen har jag kanske inte varit världens lättaste dotter man kan ha. Skador hit och dit redan som ung, en tonårsrevolt utan dess like när jag gick 8:an-9:an. Jag ringer hem från andra sidan jordklotet och skriker att jag brutit ryggen och måste opereras. Pappa fick då för första gången i sitt liv åka utomlands och för en sån sak liksom. Dom har fått vara arga och glada på mig. Dom har fått gråta av oro och lycka, jag har utsatt dom för mycket under mina 26 år. Men dom står kvar vid min sida och jag är så tacksam att dom klarat alla dessa prövningar som vi stått ut tillsammans. Jag älskar dom så otroligt mycket och är så tacksam över att jag har dom.