Jag förbereds för nånting

Jag tror att jag förbereds för nånting som komma skall i mitt liv. Jag bröt ryggen och skulle ha blivit förlamad men det blev jag inte, jag fick behålla mina ben. Jag kom undran lindrigt med en del skavanker men det är ju inget som dödat mig. Jag utsetts för många olika prövningar i mitt liv och min rehab, bakslag, oro, smärta, sjukhus, försäkringskassa, försäkringsbolag och arbetsförmedlingen.

Jag kämpar och kämpar och tar mig framåt men sen händer det nånting och jag åker tillbaka till ruta ett igen. Jag tar nya tag och klättrar ett par steg uppåt och när jag ser målet framför mig så halkar jag ner igen. Men allt är inte bara skit och det är därför jag tror att jag förbereds och stärks som människa för nånting som skall komma och ske.

När allt ser som mörkast ut, när ryggen ömmar mer än nånsin, när jag ligger på sjukhus eller när energin helt har tagit slut så just innan man helt ger upp hoppet så händer det nått bra oxå. Det kan vara allt från en vän som säger nått bra, en händelse som blir över förväntan och man får mer energi, en handläggare som hjälper mig på ett sätt som gör att hoppet kommer tillbaka, några uppmuntrande ord från min chef, att jag gått ner 9 kilo i sommar, ja det kan vara mycket som gör mig glad igen.

Jag utsätts för svåra prövningar, vissa jobbigare än andra. Jag pressas hela tiden mot min egen gräns över vad jag klarar och inte klarar. När jag precis är på väg över stupet, när jag faller, när bägaren är på väg att rinna över, when the fat lady sings the last chorus så ges en hjälpande hand, jag stärks och reser på mig igen. Lite starkare, lite klokare och lite mer säker på att jag kommer klara detta. Små steg, hoppfullhet som ökar sakta men säkert, en styrka inom mig själv som blir allt mer framträdande. Jag lär mig nånting efter varje bakslag som jag går på och jag vet att jag kommer att gå på nitar igen och igen och igen men jag vet oxå att jag kommer ta mig igenom det. Det kommer inte bli lätt och jag kommer säkert deppa ihop nån gång då och då men jag ger iaf inte upp. Jag tar nya tag och tänker på ordspårken som alltid följer mig.

• Det som inte dödar mig gör mig starkare
• Ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod till att förändra de saker jag kan och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två
• Allt sker av en orsak

Vad tror ni, har jag blivit klokare eller har det snurrat till alldels? Det känns som att linjen mellan klokhet och att inte vara riktigt riktig kan vara tunn ibland, alltså i mitt fall. Jag kan nog vara både och, ibland blir jag orolig själv över hur virrig och knäpp jag kan vara och ibland så är jag nog riktigt smart? Vad tror ni?

Klok eller koko?