En loj Lotta

Nu ska jag äntligen få ta min medicin och om en 45-60 min kickar den in och förhoppningsvis släpper värken och jag kan kliva upp och börja göra mig i ordning för att sen åka till mormor och morfar. Jag hatar att vara i det här skicket, jag hatar verkligen att känns mig hjälplös. Jag vill inte att andra ska måsta anpassa sig efter mig p.g.a min skada. Hemma själv hade jag aldrig klarat mig själv som det är just nu. Jag hade slitit ut mig totalt och säkert blivit inskriven på lassa igen efter en vecka (då har jag ändå bitit ihop för länge just för att jag ine vill vara till nåns besvär) Jag vill inte behöva sitta hos mormor och morfar och le på utsidan och skrika av smärta på insidan.

Jag har tur som har den möjligheten att vara här ute i byn där jag får all hjälp jag behöver. Men det är samtidigt jobbigt då jag har svårt att visa mig svag för min omgivning och när jag väl gör det så har jag verkligen riktigt ont. Jag väntar oftast för länge innan jag söker hjälp av läkare eller ber om annan typ av hjälp.

Tjurskallig är ju bra att vara för den är tjurskallen som tagit mig dit jag är idag, men den kan förstöra en hel del oxå. Jag är oftast för tjurskallig för mitt eget bästa och det gör att jag inte riktigt lyssnar på signalerna från kropp och rygg.

Än idag snart tre år senare ser jag mig själv som en börda för mina nära och kära. Jag har alltid varit en stark tjej både kroppsligt och knoppsligt men nu är jag inget av det. Många säger att jag är stark som orkar gå igenom allt det här men jag känner mig ändå svagare än nånsin. Jag får så dåligt samvete när jag ser andra fixa och dona medans jag bara sitter där och tittar på. Visst är det skönt med folk som hjälper mig, men det är ju egentligen hjälp jag önskar att jag inte behövde. Jag vill ju vara den som hjälper andra med fix och doning.

Tror jag håller på glida mot en svacka just nu, känns så på sättet jag är, mår och känner. Dom kommer ju lite då och då och ibland går dom över snabbt och ibland tar det längre tid. Oftast kommer dom när jag har haft lite mer ont än jag brukar och man börjar tvivla på sig själv om man nånsin kommer bli bra, om man kommer kunna jobba heltid, om man kommer kunna hitta på allt man själv vill och alltid ha velat.

Hur kommer det bli framöver? Den som lever får se!

En lite loj Lotta säger over and out!