Att ta nån för givet

Sen så ser ju alla relationer olika ut till olika människor och man hamnar städningt i nya livssituationer som kan förända relationen. Vissa vänner jag har träffar och pratar jag med hemskt sällan men varje gång vi ses/hörs så känns det som igår. Vissa som jag umgicks mycket med förr umgås jag inte lika mycket med nu och det är oxå p.g.a av olika anledningar. Trots detta finns dom kvar i mitt hjärta och men några av dessa ska jag ta mig i kragen och verkligen försöka "få tillbaka" i mitt liv.

Sen har man ju dom bästa vännerna som står en närmast och som man umgås mest med, dom tar man oxå för givet. Man är så van med varandra så man glömmer bort hur mycket man verkligen betyder för varandra och hur mycket den andre gör för ens välmående. Man tycker ju att det är en självklarhet men är det verkligen det?

En person i mitt liv brukar säga: Jag tyck om du väldans mycke, åh när he ändras så säg ja de!

Åh jag tror att det gäller väldigt många men behöver inte alla lite bekräftelse nån gång då och då???? Eller är det bara jag?? Nu menar jag int att he ska vara varje gång men nån gång iaf. Jag brukar försöka så gott jag kan tala om för mina nära hur jag känner och vad dom betyder för mig.

Mor och farföräldrar (i mitt fall mormor och morfar eftersom mina farföräldrar inte lever idag) kan man ju oxå ta för givet, att dom alltid kommer finnas där. För mig har dom alltid sett och varit likadan men nu på slutet så märker man ju att dom blivit äldre. Dom är inte odödliga som man gärna hade velat.

Mamma och pappa då!? Dom har länge varit odödlig i mina ögon och dom är väl dom man tar mest för givet. Lite mer än ett halvår efter min olycka så blev pappa allvarligt sjuk (nu mår han dock bra) och det var jättejobbigt för det var första gången jag insåg att han kommer inte finnas för alltid. Detta är en chock som jag tror alla känner igen sig i och har nån gång själv upplevt. Pappa är min stöttepelar, min klippa, min trygghet. Han är den jag ser upp till både som pappa, människa och det faktum att han är 202 cm. Aldrig känner jag mig så lugn i själen som när pappa är med mig och jag älskar han så otroligt mycket.

Men mamma då, hon är inte som alla andra och jag tror hon kommer överleva dom flesta. Hon är som en kackerlacka (ta detta på ett bra sätt nu mamma) hon står pall. Så mycket grejer som framför allt jag utsatt min familj och min mamma för. När jag bröt ryggen i Thailand, ständiga besök på akuten, otaliga samtal mitt i natten från en dotter skrikandes i smärta, pistolhotad, ledsen, när pappa blev dålig och allt detta inom loppet av ett par år. Att ensam vara den som står, den som är stark för att lugna oss övriga när det händer nått. Att ensam sitta hemma hjälplös på andra sidan jordklotet när sin dotter ligger inför en svår operation som kan göra en förlamad. Att sittat dygnet runt och svara på samtal från alla orliga släktmedlemmar, vänner, kollegor och bekanta, att försöka hålla sig samman för bröderna och för att kunna vara stark när jag kommer hem. Att hon fortfarande står på benen är ett under och har hon överlevt detta så kommer hon överleva det mesta. Jag vet oxå att hur mycket vi än tjaffsar och bråkar ibland så vet jag att när det väl kommer till kritan så kommer hon finnas där för mig. Det är min mamma det, stark som en oxå, tjurskallig så in i h-vete, hjälpsam och när det händer nått så vet man att hon fixar det oavsett om det är sår, sjukdomar, skador, vardagsfix eller liknande.

Övrig släkt tar man oxå för givet, det är som att dom bara finns där. Dom har som inget val, vi är ju släkt 🙂 Dom har funnits så länge man minns och jag är glad och tacksam som har så fina bröder, mostrar, farbröder och kusiner. Dom hjälper mig på alla sätt och dom kan och finns det nått jag kan göra så ställer jag upp.

Nä nu ska jag sluta babbla, det blir ju så mycket att ni inte kommer orka läsa. Kom bara ihåg att vårda era relationer till era nära och kära. Jag lovar och svär att från och med nu ska jag bli bättre på detta och sluta ta folk för givet, jag hoppas ni joinar mig i detta. För visst finns det fler än jag som känner så här, eller?