Är jag gravid??

Att skaffa barn och bilda familj är för dom flesta en självklarhet medans det för andra sätts det käppar i hjulen på ett eller annat sätt. För mig var det oxå en självklarhet och nått som bara ska vara, det är ju så man sett att livet ska bli. Men det ändrades snabbt efter olyckan och jag minns att det var min första tanke när jag fick reda på vad som hänt och vad som skulle göras. Så mycket oro och ångest som jag har haft inför den här delen av livet och just tanken av att det kanske inte kommer att gå är det som gör mest ont.

Att få ett barn är en gåva som ingen annan, en gåva som många tar för givet. Men nu är det ju så att det kanske inte sker lika enkelt som man en gång trodde. Vissa har lätt för att bli gravid och skjuter ut dom en efter en, kidsen kommer på löpande band. Det finns dom som får kämpa i flera år innan det händer nått och ibland behövs det att man får lite hjälp på vägen. Det finns dom som mår dåligt i 9 månader och sen finns det dom som upplever den bästa tiden i deras livet under den här tiden.

Många av mina vänner har små guldklimpar vid sin sida, några har förlorat sina klimpar innan dom fått sett dagens ljus och några har klimp i magen som just nu bakas för fullt. Vart man än vänder sig så finns det barn, gravida, lycka och tyvärr ibland sorg. Så detta är ett ämne som hela tiden är aktuellt, det går som inte att komma ifrån det. Jag närmar mig 30 och har känt länge att jag verkligen vill ha ett barn. Jag älskar barn och ser mig själv som hyffsat bra mammamaterial.

Som det ser ut just idag finns det inte en chans att jag skulle klara en graviditet. Ryggen är för dålig och och framtiden med FK, jobb och sånt ser fortfarande så ostabilt ut. Jag är långt ifrån i fysik form och det läkare sagt åt mig är att jag bör ha smärtan under kontroll innan jag tänker tanken på barn. I samtal med olika läkare och barnmorskor så har det sagts att jag mest troligt kan glömma en naturlig förlossning och ställa mig in på kejsarsnitt. Sen kommer det mest troligt oxå bli så att dom plockar ut ungen tidigare än tänkt för att undvika största trycket under sista månaden då bäbisen kan ligga och sparka och trycka på steloperationen.

Efter graviditeten ska man ju ha ork oxå, det är ju inte bara att kläcka ungen, den ska tas hand om den lille rackarn. Tankarna kring detta kan hålla mig sömnlös länge och ena dagen är jag hoppfull och andra dagen är allt bara skit. Kommer jag klara av detta? Kommer kroppen vänja sig som den gjort i allt annat jag gör. Kommer jag vänja mig med smärtan på nytt eller kommer den ta knäcken på mig. Jag har ju klarat massa saker som jag aldrig trodde va möjligt, men att skaffa barn är ju lite annars än att tälta en helg eller åka på äventyrsbad med Maja och Emelee.

M och E är ju mina fast dom är Linda och Fredriks och jag är så glad att jag får låna dom ibland. Jag älskar dom som om dom vore mina egna och får jag inga barn själv så har jag ju alltid dom. Jag försöker tänka på mottot som hängt med i massor av år att allt sker av en orsak, åh jag tror att allt har en mening. Min dag kommer och kan jag inte få ett barn på naturligt sätt så finns det andra. Jag är helt övertygad om att jag kommer ha en unge eller två nån gång i livet. Just nu går det inte men vem vet hur det ser ut om ett par år. Var sak har sin tid och just nu är fokus på att få till en stabil vardag, en långsiktig vardag så jag kan få till fasta rutiner där jag har orken att sköta jobb, träning och livet.

Är det nån som läser min blogg som är gravid, fött barn eller står med samma tankar som jag?? Frågade på facebookgruppen som jag är med i och där var det många som hade samma tänkte som jag. Som på ett eller annat sätt har ryggproblem och funderar på en framtid med familj. Finns det nån sjukgymnast, läkare eller liknande som läser och har tips för oss som går med dessa funderationer. Vi är många som behöver lite råd och hjälp på vägen så jag är tacksam för alla svar jag kan få.