Acceptera förändringen

Idag fick jag höra att jag borde bli som jag var innan olyckan. Jag såg tydligen mycket gladare ut på dom bilderna och verkade mer spontan och crasy. Men du blir väl så när du är frisk, när blir du frisk egentligen? Detta fick jag höra av en person som knappt känner mig och personen menade säkert väl men det kom ut så himla klumpigt.

Jag blir arg och samtidigt lite ledsen när nån säger nått så här korkat. Jag är alltså inte skadad i bara kroppen, min personlighet är oxå skadad. Nu är ju jag "skadad" och twisted i huvudet som person men ni vet nog vad jag menar. Duger inte jag som jag är nu? Allt jag har kämpat för är inte det bra nog? Uppfattas jag som en butterkaka som går runt och ser ledsen och arg ut hela dagarna?

Länge strävade jag efter att bli den jag var innan olyckan skedde och jag tyckte länge att jag var en sämre version av mig själv. Tillslut insåg jag att bara för att jag inte är den Lotta jag var innan så betyder inte det att jag är en sämre Lotta. Det borde väl dom flesta förstå att man förändras som person när man går igenom nått som förändrar ens liv, eller är det bara jag som tycker det är en självklarhet?

Visst är jag kanske mindre spontan och crasy än tidigare, men jag tror inte det bara har med olyckan att göra. Visst påverkar den det mesta i mitt liv men inte allt, jag är fortfarande spontan och crasy men på ett annat sätt. Jag har en skada som gör mig begränsad, det går inte att komma ifrån. Jag vill väl säga att åldern gör väl sitt oxå, att man faktiskt inte är 20 år längre. Man har vuxit upp och prioriterar annat än att vara ut och ränn hela tiden, det är inte lika givande längre.

Nu är det en persons åsikt och det finns säkert fler som tycker likadant, men jag tror dom flesta tycker att jag fortfarande ser ganska glad ut. Om jag har accepterat förändringen, varför kan inte omgivningen göra det?

Har ni varit med om detta? Får ni pikar och kommetarer om att ni förändrats?

/Lotta