Rädd för mörkret

När jag är ute och går så inbillar jag mig alltid att jag hör nån bakom mig och när jag går snabbare så hör jag hur stegen bakom mig öka. När jag sen vänder mig om och kikar så är det ingen där men jag är helt säker på att det ligger nån i diket och lurpassar. Jag hör hur det knakar till i skogen, eller bakom busken eller husknuten och varje människa jag möter ser skummare och skummare ut. Att gå ensam i mörkret är bland det värsta jag vet, fy tusan va hemskt det är.

Jag brukar undvika att gå ensam men när jag väl gör det så brukar jag se till att alltid prata med nån i telefonen. Jag berättar hela tiden vart jag är så om nån skulle sticka ner mig så vet den jag pratar med vart jag ligger och förblöder. Jag har alltid den vassaste nyckeln på knippan mellan fingrarna så om nån skulle hoppa på mig kan jag riva dom och deras DNA fastnar på nyckeln. På så vis blir det lättare för polisen att hitta förövaren. Jag går alltid där det är mest belysning även om det blir omvägar. Jag vet att jag låter galen och på snudd att behövas låsas in med en sån där härlig tröja som man kramar sig själv av men det är jag i ett nötskal. Jag har nog dessotum sett för mycket kriminalserier och skräckfilmer som satt spår i knoppen på mig. Snälla säg att jag inte är ensam om detta, säg att det finns nån fler där ute som är som jag!?!?