Bitterf***a
Väskan med kameran är packad, extra batteri, båda objektiven och stativet. Termosen med te är fixad och varma kläder är framtagna, men jag ligger på spikmattan och kvider. Det är så jävla typiskt! Har fått världens låsning i bröstryggen och jag vet inte vart det gör ondast, bak eller framsida. Har tryckt i mig piller och hoppas att det släpper lagom till det jag ska iväg på fotoäventyr med grabbarna. Jag vill ju fara nu, det känns som om det kommer bli en magisk fotokväll med massa vackert norrsken.
Men nu är det försent, grabbarna ska snart fara och medicinerna har inte hjälpt. Jag vill så gärna iväg men när jag är i detta skick kan jag inte riskera bli liggandes så jobbet blir lidandes. Har jag sagt hur jävla less jag är på denna rygg? Tänk om man kunde klara av att göra allt man ville, kunna orka med både nytta och nöje och att inte behöva välja.
Nej jag är inte bitter, inte alls.
Senaste kommentarerna