Artikeln från Aftonbladet

Lotta och hennes vänner hade åkt till Thailand på semester. De hyrde en lägenhet på en nybyggd resort på Phuket.
– Jag hade knappt varit utomlands tidigare. Vi hade sett fram emot den här resan i ett år, säger Lotta.
Hon sitter i köket i Umeå med nytvättat hår, nyss hemkommen från gymmet. Hon måste träna flera dagar i veckan för ryggens skull. Varannan vecka går hon på rehabilitering. Livet har förändrats på alla sätt sedan den där dagen när de skulle till Phi Phi Island.
– Jag är en vattenmänniska. Jag har alltid älskat att åka båt och bada. Jag ville gärna prova på att snorkla.
De bokade en dagsutflykt till korallreven omkring paradisön Phi Phi Island. Det var dåligt väder. Vågorna gick höga och vinden slet i sanden. Arrangörerna diskuterade om de skulle ge sig ut eller inte.
– Jag var jätteglad när vi fick komma i väg. Vi var väldigt spända, det var första gången som vi skulle få snorkla på riktigt, bland koraller.
Lotta och hennes vänner satte sig på halvmånesoffan längst fram i båten.
– Chauffören sa att det skulle guppa en del, men vi tänkte i alla fall att det inte kunde vara någon fara. Det var så många som satt där.
Efter en kvart kom den första stora vågen. Lotta kände hur hon flög från sitsen och slog emot med rumpan ganska hårt när hon landade.
– Jag tappade luften, som när man slår i svanskotan, och satte mig längre ut på sätet för att kunna parera bättre med benen.
När den andra vågen small det till. Lotta föll ner på golvet.
– Det svartnade för ögonen. Det jag minns är suddigt, händer som drar mig bakåt i båten. Där guppade det minst.
Chauffören stannade båten, men då tog den in så mycket vatten att de tvingades öka farten igen. Lotta kände sig dåsig. Två fransmän som satt intill höll upp sina simfötter som stänkskydd för vattnet. En thailändsk kvinna som jobbade på båten klappade Lotta i ansiktet för att hålla henne vaken och smörjde hennes rygg med tigerbalsam.
– Jag tuppade nog av flera gånger. Varje liten våg kändes som ett slag i ryggen.

När de kom fram till stranden på Phi Phi fick Lotta pröva att ställa sig upp. Det gjorde ont. Båtpersonalen skjutsade henne till det lilla sjukhuset på ön. Där fick hon tre sprutor med smärtstillande, sedan fick hon ta den stora färjan tillbaka. På resorten undersöktes hon av en svensk läkare som misstänkte att hon hade fått en kotförskjutning.
– Han sa mig att ta de mediciner jag hade fått och avvakta och se hur det kändes. Om jag behövde mer kunde jag köpa Alvedon på apoteket, säger Lotta.
När Karin och Andrea kom tillbaka från snorklingen gick de allihop ner till poolbaren. Kvällen var varm och de hade roligt, Lotta hade ont men bestämde sig för att hålla ut gilla läget.
– Jag är tjurskallig och har ganska hög smärttröskel. Jag har alltid varit en person som tänker att "det får väl hålla på tills det går över". Så jag bet ihop, men det blev inget bad för mig den dagen.

De följande dagarna hängde hon med till stranden men tog det lugnt. Hon sov på en divan när sängen gjorde för ont.
– Första gången som jag tänkte att det nog inte stod rätt till med mig var under en shoppingtur. Vid varje affär som de andra gick in i satte jag mig utanför och vilade.
Lotta åkte till sjukhuset i Phuket för att skaffa mer värktabletter.
– Läkaren ville röntga mig för säkerhets skull. Jag sa ok, ville bara få det överstökat så fort som möjligt så att jag kunde åka tillbaka sen.
Lotta fick vänta på bilderna inne på läkarens kontor.
– Han kom in och tittade på mig, så tittade han på röntgenplåten och på mig igen. Sedan frågade han hur länge sedan det var jag gjorde illa mig. Jag svarade att det var en vecka sedan. Han sa "nej, nej, det är omöjligt" och skakade på huvudet.
På knagglig engelska förklarade läkaren att Lotta hade brutit ryggen.
– Jag förstod inte först. De är svårt med alla medicinska termer, men det var nog mest svårt att ta in. Jag kunde ju inte ha brutit ryggen, jag kunde ju gå och stå!
Läkaren ville lägga in henne omedelbart. Han förklarade att hon hade haft änglavakt under veckan som gått. Om hon hade halkat eller snubblat skulle hon ha blivit förlamad.
– Jag var i chock. Jag började babbla om att jag måste tillbaka till mina vänner, att de skulle undra vart jag hade tagit vägen.
Hon satte sig i entrén och slog numret till sin mamma.
– Då kom paniken. Jag bara skrek i luren. "Jag har brutit ryggen, mamma! Dom säger att jag har brutit ryggen!" Jag var så rädd.

I Ängersjö satt Ann-Christin och Lottas pappa Göran och försökte bestämma vem av dem som skulle åka till Thailand. Försäkringsbolaget bedömde olycka så allvarlig att en av föräldrarna kunde få åka direkt. Göran hade knappt varit utom lands förut och ville att Ann-Christin skulle åka, men Ann-Christin hade en skada i axeln och skulle inte kunna lyfta eller bära. Det blev Göran som fick åka. På en dag skaffade han provisoriskt pass, lånade en resväska av sin kompis Janne och packade allt han kunde tänkas behöva.

Lotta lades in i väntan på operation.
– Jag fick väldigt starka mediciner som tog bort det mesta av rädslan och ångesten. Sjukhuset var vackert och superlyxigt, de flesta kommer dit för att göra skönhetsoperationer. Svårast var språket, att inte förstå allt, men det fanns tolkar, berättar Lotta.
Hon hade sitt eget rum med soffgrupp, tv och balkong. Sköterskorna var inne flera gånger om dagen och kontrollerade blodtryck, tog tempen och frågade "how many time pii pii? How many time poo poo?". När hennes svenska vänner blev tvungna att åka tillbaka till Sverige fortsatte hennes nya thailändska vänner från resorten att besöka henne.  De kom varje dag, hade med sig frukt och pratade om saker som skingrade tankarna. Men lättnaden var stor hennes pappa klev in genom dörren.
– Jag glömmer aldrig den känslan. Han bara stod där. Min klippa, min trygghet.
Göran hade inte fått mycket sömn de senaste dygnen. Lottas thailändska vänner skjutsade honom till hotellet, tog med honom ut på restaurang och hjälpte honom att skaffa vad som behövdes. Dagen efter hans ankomst opererades Lotta.
– Pappa minns nästan ingenting av hela den här resan. Han var som i en bubbla hela tiden, säger Lotta.

Operationen skulle ta fyra timmar, men tog sex. I Ängersjö satt Ann-Christin och svarade i telefonen, som ringde oupphörligen hela dagen. Vänner, släktingar och bekanta undrade hur det hade gått.
– Varje gång det ringde trodde jag ju att det var från Thailand. Jag var nästan otrevlig till slut. "Ge mig ditt nummer så ringer jag när jag vet något", sa jag. Det blev en lista på mer än trettio personer, berättar Ann-Christin.
Klockan 17.30 kom det förlösande samtalet.
– Göran lämnade över telefonen till Lotta och jag hörde hennes röst. "Hur mår du?" nästan skrek jag. "Kan du röra på tårna?"
Det kunde hon. Ann-Christin grät av lättnad. Hon ringde igenom hela listan och berättade de glada nyheterna.
– När jag var klar var batteriet slut, jag hade kramp i armen och var så hes att de sista knappt hörde vad jag sa.

Dagen efter operationen kunde Lotta inte ligga på rygg på grund av alla stygn och slangar. Hon fick vändas från sida till sida för att inte få liggsår. Hon sov och såg på film om vartannat.
– Jag var ganska lullig av alla mediciner. Det var svårt att ta in vad som hände och vad det skulle innebära. Jag tänkte på jobbet, hur det skulle bli nu om jag blev sjukskriven.
Efter fyra dagar fick hon prova att sätta sig upp. Hon fick ha en stålram på sig, som höll ryggen fixerad. Göran var där, höll henne uppe när hon tog de första stegen.

Två veckor senare stod Ann-Christin beredd på flygplatsen i Umeå. Klockan närmade sig midnatt.
– Vi var säkert trettio personer som satt och väntade på samma plan. Jag hade klarat mig hela dagen utan att fälla en enda tår, men när planet landade brast det.
– Folk omkring mig började trösta mig. Jag berättade lite kort om Lotta och försökte förklara att jag inte var ledsen utan glad. Men jag grät bara mer och högre och det kom fler och fler och tröstade mig, säger Ann-Christin.
När hon skymtade Lotta, leende och vinkande, genom ett fönster bröt hon ihop.
– Allting släppte. Det var så fruktansvärt skönt att se henne. "Hon går ju!" ropade jag, "hon går!"
Lotta kunde inte låta bli att skratta när hon fick se sin storgråtande mamma.
– Det var så skönt att krama henne, säger Lotta.

Fyra år efter olyckan står Lotta helt på sina egna ben. Hon är fri från stålramen och tillbaka på jobbet som montör på ett elektronikföretag. Hon jobbar sjuttiofem procent men hennes närmsta mål är att komma upp i heltid. Hon har bloggat om olyckan och det har fungerat som en viktig ventil.
– Det var en pärs att komma hem och anpassa livet efter skadan. Jag har alltid ont, ibland mer och ibland mindre. Smärtan gör det svårt att sova på nätterna, då går jag upp och skriver.
Hon har gått igenom perioder av ilska och sorg när olyckan har känts orättvis och onödig. För att hitta ett sätt att gå vidare tog hon hjälp av en kurator.
– Jag hade svårt att landa i mig själv. En lång tid försökte jag bli den jag var före olyckan och det fick mig att må väldigt dåligt. Jag kände mig bara som en sämre version av mig själv.
Men ofta tänker hon på att det kunde ha varit värre.
– Jag kan inte släppa att jag hade sådan änglavakt under den där veckan när jag gick runt med bruten rygg. Jag hade lika gärna kunnat komma hem i rullstol. Tänk vad livet hade förändrats då! Men jag hade nog klarat det med, säger hon och ler.

En mild ljummen vind smög längs med klipporna i Koh kai nok. Två år efter olyckan åkte Lotta tillbaka till Thailand för att åka speedboat. Det var lågvatten och båtarna låg långt ute. Hon kände pulsen slå när hon gick ut på den smala flytbryggan, fokuserade på att hålla balansen för hon hade sovit dåligt och benen var darriga. De satte sig längst bak, hon och bästa kompisen Nina.
– Jag hade solglasögonen på för att inte alla de andra skulle se hur rädd jag var. Det gick bra ända fram till att vi hade satt oss. När de startade motorerna på båten fick jag en stor klump i halsen.
Nina såg hur tårarna började droppa från Lottas kinder medan båten accelererade.  Hon satte sig på huk nedanför och kramade henne.
– Det var så sjukt jobbigt. Först när vi var framme såg jag att Nina också grät, säger Lotta.
Hon hade fått många förmaningar, av vänner och personer som följt henne på bloggen.
– Folk tyckte att det var jättedumt av mig att ge mig ut och åka båt igen. Men det var en sådan obeskrivlig lättnad när vi kom i land. Jag kunde till och med njuta av resan tillbaka sedan, berättar Lotta.
När hon sitter i köket och berättar om sina thailändska vänner kommer tårarna tillbaka. Numera räknar hon dem till sin närmaste familj. Hon sparar semesterdagar och pengar för att kunna åka tillbaka så snart som möjligt.
– Visserligen har jag en ond stel rygg, men på många sätt har den här olyckan gett mig så mycket. Jag älskar Thailand. Jag har fått en ny familj där.
Efter återresan har rädslan släppt och den gamla Lotta började lysa igenom.
– Jag är inte samma person som före olyckan. Det kommer jag aldrig att kunna bli. Men jag är inte en sämre version av mig själv för det. Jag är en starkare.