Jag fick en fråga om vad jag heter på Instagram. Vill ni följa min vardag i bilder så söker ni på lotttttaz så hittar ni mig där. Välkommen dit
Från dålig till bra
Dagen började pissigt då vi försov oss, jag vet inte hur jag lyckats fippla med väckarklockan. Jag brukar ju aldrig ändra tiden, den är inställd på 05:33 mån-fre. Jag vaknade 04:50 och tänkte att jag får ju sova en liten stund till, men när jag vakna andra gången så kände jag att nu har jag sovit på tok för länge. Klockan stod på 07:10, tur att vi har flex och har fram till 08:25 på oss att stämpla in.
På jobbet har det hänt mycket idag, jag har mest suttit i möten känns det som. Jag tror att vi alla var glada över att denna dag var över.
Efter jobbet åkte vi iväg på coop och storhandlade, åh då menar jag STORHANDLA. Shit pommes va grejer vi hade med oss hem. Min trista dag vände på coop då jag först träffade på en bloggläsare som kom fram och hälsade, det var verkligen jättekul. Jag vet att det är många i Umeå som läser min blogg och jag har fått många mejl och kommentarer där folk skriver att dom sett mig på stan, bussen, affärn och liknande, men det är få som kommer fram och säger hej. Sen på väg till bilen så träffade jag Veronica och man kan inte annat än att bli glad när hon är i närheten.
Väl hemma så packade vi upp alla varor och stökade undan så jag senare kunde dra fram krukor, jord och massa annat. 2 amplar, 3 balkonglådor och en kruka är nu fixade och jag har planterat lite men till helgen kommer mer som ska ner. Det lilla som planterades idag blev jättebra, gud så mysig min balkong börjar bli.
Efter att vi stökat undan röran som blev så gjorde vi middag och idag blev det en kall och god kycklingsallad. Nu ligger jag nerbäddad och glor på tv för allt fixande och handlande tog knäcken på mig. Så jag tänker släcka ner datorn och slöglo på tvn lite till innan min dejt med John Blund.
Natti natt mina vänner, hoppas ni får en underbar dag
Nytt från Instagram
Klump i magen
Ser SOS Thailand just nu och för en stund sen visa som en tjej som låg ensam i en säng och grät och berättade om sin olycka, hon ville bara åka hem men det fick hon inte. Sen filmade dom mamman som berättade om hur hon kände när dottern ringer hem och bara skriker och gråter i telefonen. Behöver jag säga att jag har världens klump i magen och att tankarna snurrar som bara den!
Plantering
Idag har jag planterat purpurvina, gula smultron och ananasmynta
Imorrn ska det planteras jordgubbar och i helgen massa kryddor och nån chili
Bearbetning av jobbiga saker
Jag blev för ett tag sen erbjuden att vara med i ett program som verkligen skulle vara jättekul och jättespännande. Jag har inte helt bestämt mig än, jag har lovat mina kamrater att åka på första träffen och känna efter vad magkänslan säger där. Det är vid tillfällen som dessa jag känner hur mycket jag har kvar att bearbeta den känslomässiga och mentala delen av olyckan, för olyckan är en stor del i varför jag vart vald till detta.
När jag tänker på att det kommer börjas rotas i den känslomässiga delen så får jag panik, nästan hjärtklappningar. Det har alltid varit så stor fokus på den fysiska biten under dessa år, det är det enda FK, försäkringsbolag och arbetsgivare brytt sig om så den mentala biten har blivit undanknuffad.
Jag har haft mina rejäla svackor och då har jag haft möjlighet att prata med nån på vårdcentralen och det har hjälpt otroligt mycket, för stunden!
Det tog jättelång tid för mig att landa efter olyckan som skedde i februari 2008. Jag kom hem till Sverige den 5 mars och då drog hela cirkusen igång. Jag kom hem efter en stor operation, 7 veckor i Thailand och jag spenderade 3 veckor på sjukhus nerdrogad av starka starka mediciner. Jag förstod ingenting och det var så mycket som hade hände och med medicinen jag gick på så hann jag inte hänga med. Jag var tvungen att flytta hem till mamma och pappa för jag kunde inte ta hand om mig själv. Jag var orörlig och hade sån enorm smärta i ryggen och var helt beroende av min familj. Massor av släkt och vänner vill givetvis komma och hälsa på och kolla så allt var okey. Jag gick igenom en hemsk morfinabstinens när jag gick över på svenska mediciner och läkarbesök hit och dit. Jag hade massa praktiska saker som försäkringarna att ordna, det var så himla mycket som skulle skrivas och skickas överallt och ingenstans. Intyg hit och intyg dit, samtidigt som man ska komma igång med rehabträning med sjukgymnast. I den här cirkusen ska ju nu oxå hinna landa i allt som hänt dom senaste månaderna och det tog tid.
I september samma år mitt i ett rehabpass på terapibadet så gick jag in i väggen, jag bröt ihop totalt. Jag började tokgrina och sjönk ner under vattenytan så ingen skulle se mig, jag minns att just då ville jag bara sluta andas så jag skulle slippa känslan jag fick i kroppen. Massa känslor och tankar sköljde som en våg över mig och nu gick det upp för mig vad som hade hänt. Jag började förstå vilken förändring det här blev i mitt liv, jag kände min fysiska begränsningar tydligare och jag såg mina tankar inför framtiden försvinna längre och längre bort. Jag hade fram till nu levt i en bubbla där jag tryckt undan allting, det hade fram till nu inte funnits nån tid eller ork till att ta itu med den här biten. Jag vet inte om det varm värmen och fuktigheten från vattnet på terapibadet som triggade igång mina känslor från Thailand eller om det helt enkelt bara var dax.
Jag tycker att jag har gjort mycket för att bearbetat det trauma jag faktiskt var med om och jag tycker att jag kommit så långt. Jag har många gånger trott att jag är klart med den mentala biten men då händer det nånting som triggar igång allting igen. Jag brukar säga att jag gått ur det här så mycket starkare på ett sätt, men så mycket svagare på ett annat. När det kommer till vissa saker så är jag fortfarande som himla skör och jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Blir man nånsin "färdigläkt"? Jag tror att ovissheten om framtiden gör att jag inte riktigt kan släppa detta? Kommer jag klara av att jobba heltid? Kommer jag kunna jobba tills jag blir gammal? Kommer jag kunna skaffa barn? Kommer jag orka med att ha barn? Det finns så många frågor som alltid finns i bakhuvudet.
Det är inte bara mitt fysiska handikapp som ibland sätter käppar i hjulet, jag bromsas en hel del av den mentala biten. Det skrämmer mig och just därför tvekar jag inför det erbjudandet som jag fick. Det var nog därför jag reagerade som jag gjorde på programmet SOS Thailand igår oxå. Jag har nog en hel del kvar att berarbeta, vet bara inte vart jag ska börja.
SOS Thailand
Nu har jag sett första avsnittet av SOS Thailand och det är med blandade känslor jag såg det. Dom filmar platser jag besökt, dom filmar från sjukhuset jag låg på, dom filmar personalen och dom filmar patienterna. Det är med en klump i magen som jag ser det för det tar mig tillbaka och känslan jag hade då sköljer över mig nu. Det är ni fem år sen men just nu känns det som om det hände igår.
Jag får nu se hur det var "bakom kulisserna", vad var det egentligen som hände när jag kom till sjukhuset. Att dom gör ingenting förrän dom får veta att du har en försäkring eller kan betala, dom vill ha en betalningsgaranti. Står du utan försäkring så blir du skickad till ett mindre sjukhus som inte har samma förutsättningar som dom stora.
Det jag minns av dagen som jag las in var att jag fick lämna fram min lilla lapp från försäkringsbolaget. Där blev jag säkert kollad ordentligt innan dom började med alla undersökningar. Jag fick träffa en svensk koordinator som hjälpte mig att först och främst förstå vad som hade hänt och vad som skulle göras. Jag skulle bli inlagd och opererad på plats så nu ska vi fixa ett rum till dig. Kvinnan kom med en pärm full med bilder på olika rum som hade olika standard och dessa skulle jag nu välja mellan.
Tänk er att ni precis fått veta att ni brutit ryggen, ni är i ett främmande land långt långt hemifrån, ni har ryggvärk deluxe, hjärtat i halsgropen, världens ångest och känslan av maktlöshet och här ska du nu bestämma vilket rum man vill bo. Man ska även välja hur ofta man vill att sjuksköterskorna ska kika in, vad man vill ha för typ av mat och hur många mål om dagen. Men förutom det så skötte SOS International allt annat, jag behövde inte tänka på nånting annat än mig själv och det som komma skulle.
Dom skötte kontakten mellan sjukhus och försäkringsbolag, dom fixade så pappa fick komma ner via min försäkring, dom fixade flyg och hotell åt honom, dom fixade allt med hemresan.
Tack och lov var jag försäkrad och ännu mer idag. Då hade jag en hemförsäkring och viss försäkring via VISA eftersom resan var betald med VISA-kortet. Idag är jag även försäkrad via min sambo och jag tecknar alltid en extra reseförsäkring. Killen i rummet bredvid mig var oförsäkrad och fick bekosta hela operationen själv och det är mycket pengar. Vi mötte hans mostrar en dag och dom berättade att hela släkten fått ta lån, tömma alla sparkonton för att han skulle kunna få den vård han behövde.
Jag har ni suttit i en timme med detta inlägg och försökt få ihop nånting och det blev inte som jag hade tänkt mig. Jag har så mycket att berätta om känslorna, tiden där, allt det praktiska och vikten av att vara riktigt försäkrad. Jag brukar ha lätt för att få ord på mina känslor men idag går det bara inte, jag vet inte riktigt varför det sitter fast. Det kanske blev för mycket som snurrade gång i huvudet efter det här programmet.
Jag får återkomma senare om det släpper
Morsdagsmiddagen
Parmaskinka fylld med basilikakräm
Grillat med tomat och löksallad med potatis, paprika och broccoli i ugn
Rånkorg med hemmagjord mjuk vaniljglass med hjortron
Morsdagsblomman
Hundarna
Senaste kommentarerna