Varför jag inte gillar piller
Många säger till mig att det finns ju massa mediciner som kan hjälpa mig med både värk och sömnbristen och jo det vet jag ju. Jag säger då att det finns anledning till att jag inte vill ta starka mediciner och då tycker vissa att man får skylla sig själv att man lever med värk.
Jag har skrivit om det förr och nu gör jag det igen, anledningen till att jag är så emot olika former av medicin. Dom veckorna som jag låg på sjukhuset i Thailand både före och efter operationen + dom två första veckorna här hemma i Sverige gick jag på väldigt starka mediciner. Den dos jag fick där skulle nog aldrig ges här hemma. Jag hade inte mycket värk eller bekymmer när jag gick på den medicinen och jag fick hallucinationer när dom bestämde sig för att öka den ytterligare.
Jag var helt nerdrogad och tänkte aldrig tanken på vad dom tryckte i mig, jag minns bara att jag ganska snabbt märkte om dom glömt den lilla lila tabletten som däckade mig på natten. Redan där borde jag förstått att jag var fast men som sagt, jag var helt borta och just då var det ganska bra. Jag låg ändå på sjukhus långt bort från hemma, i ett främmande land, ett språk som var svårt att förstå när dom prata i medicinska termer. Jag skulle genomgå en stor operation och hela situationen var overklig.
Efter många om och men, efter andra trippen till flygplatsen, efter 3 veckor på sjukhus fick jag åka hem till Sverige med medicin som skulle räcka två veckor. Väl hemma i Sverige fick jag träffa en ortoped på NUS, en erfaren äldre läkare som gick igenom mina papper. Han kollade medicinlistan och ojade sig över styrkan på medicinerna jag gick på men sa sen inget mer än att jag skulle börja med min svenska medicin (alvedon forte + muskelavslappnande) när den thailändska var slut. Jag tänkte inte mer på det utan tacka för mig och åkte hem (hem till mamma och pappa som jag bodde hos första tiden).
Tiden kom när jag skulle byta och det gick ju bra tyckte jag, visst hade jag mer ont men det hade jag räknat med. Men sen började helvetet som satt sina spår hos mig. Det började med att jag blev rastlös och fick lite kryp i kroppen, sen kom frossan och svettningarna. Åh då mena jag hacka tänder frossa och svettas igenom madressen svettningar. Mina föräldrar märkte snabbt på symtomen (mamma undersköterska, pappa kriminalvårdare så båda har sett det tidigare) att jag genomgick en abstinens.
Värst var det när "smådjävularna" kom, det kändes först som om jag hade miljoner smådjävular som kröp under skinnet. Sen stegrade det bara och dessa smådjävular började "borra" i skelletet. Tänk er miljoner djävular som har varsin betongborr mot alla ben i kroppen. Det var oxå då jag fick dilerium och mardrömmen var på sin topp. Mamma stoppade mig en kväll när jag var på väg till köket och frågade vad jag skulle göra. Jag svarade att jag skulle hämta kniven och skära ut smådävularna. Jag minns inte mycket från den tiden och jag vet inte under hur lång tid detta häll på heller. Mamma fick sitta och vaka över mig på natten. Hon virade in mina ben i värmedynan för att försöka lindra värken från "borrarna" samtidigt som hon satt och masserade mina armar med varm olja så jag skulle kunna tänka på nått annat än krypet i kroppen.
Detta var värre än tiden på sjukhuset, operationen och olyckan. Jag önskar att jag anmält läkaren men jag hade då så fullt upp med ryggen, träffa alla människor som ville komma och hälsa på, försäkringsbolagen och alla rapporter som skulle skrivas, orken och tanken fanns inte då. Ett år senare när jag hade återbesök med samma läkare tog jag upp detta och han sa att han skulle då aldrig missa en sån här allvarlig sak. Han nekade till att han sett medicinpapperna från thailand men när jag bad han kolla om han hade dom så gjorde han det. Visst hade han papperna där och då försökte han bara skämta bort det. Men ojsan, det var ju otur säger människan till mig då, Jag var då så svag p.g.a det mesta så jag orkade inte stå på mig och skälla på honom, så jag lät det vara. Det ångrar jag verkligen nu. Min läkare jag har nu sa att det första dom borde gjort med mig när jag kom hem till Sverige var att lägga in mig för avgiftning. Här hemma trappar dom ju ut mediciner även om du vara går på dom ett par dar.
Detta är då alltså anledningen till att jag inte vill ta några starka piller mot min värk och sömnbrist. Jag är livrädd för att hamna i den situationen igen och jag är rädd för mediciner i alla former. Enda gången jag tagit starkare medicin är när jag legat inne och är under koll, annars håller jag mig till alvedonen. Försöker hitta andra sätt att lindra värken med blandat resultat. Förstår ni nu varför jag väljer att inte pula i mig massa skit, jag är rädd för det som kan komma efter.
Detta var mina tankar om medicinering och jag hoppas ni inte tröttnat efter all läsning.
Många kramar till er
Senaste kommentarerna