Det är inte lätt när det är svårt

Jag vill få till rutinerna i mitt liv. Jag vill får ordning på sömnen, jag vill får ordning på arbetet, jag vill få ordning på rehaben så jag orkar med dessa bitar och ändå ha ork kvar att leva och må gott. Jag grubblar mycket när jag hamnar i svackorna och det är oxå då jag kan tycka att det är orättvist att jag inte kan göra allt som jag vill göra, att jag har en skada som stoppar mig till en viss del. Dom säger ju att somliga straffar gud direkt och jag undrar ibland vad jag gjort för att gång på gång åka på bakslag av olika anledningar.

Missförstå mig rätt nu när ni läser detta, jag tycker inte synd om mig själv jag vet att det kunde ha varit värre men ibland måste man få vara arg, ledsen, frustread och allmänt less. Jag är otroligt stolt över mig själv att jag tagit mig så här långt och att jag fortfarande kämpar. Jag har en vilja av stål och är oftast vid gott mod. Jag har underbara människor runt mig som älskar mig för den jag är och den jag utvecklats till efter olyckan. Jag klättrar upp på stegen när jag åker ner, jag kliver upp i sadeln när jag ramlat av, jag har tagit mig igenom mycket och blivit starkare på många vis.

Samtidigt som jag blivit starkare har jag oxå blivit svagare. Jag har under många år byggt upp en mur för att skydda mig själv mot smärta, sorg, och ja egentligen alla former av känslor som följt efter olyckan. Den här muren är det få som kommit igenom, få som jag släppt igenom. Dom som lyckats har jag vågat öppna mig för och blottat mina känslor på både gott och ont. Det är mycket som ligger och pyr och ju längre man går med det ju svårare det blir att lätta på tegelstenarna i min mur. Det är dom med mest tålamod som finns närmast mitt hjärta, dom som varit beredd att riva sten för sten, att ta det en dag i taget.

Varför blir man så rädd för känslor när man går igenom en sån här grej och varför tar det sån tid att våga känna igen. Tänk att en sån här grej kan ändra allt så mycket, tänk va feg man kan bli och vad fort det går. Ikväll har jag ventilerat med Elin och Nina men det känns ändå tugnt, jag har tagit några beslut som inte alls känns roliga men ändå ett måste. Jag önskar det fanns andra sätt, att allt kunde lösa sig. Jag har kommit så långt på vägen och jag mår så mycket bättre än jag gjort på flera år, men ändå är det vissa pusselbitar som fattas. Varför kan inte jag bara få må bra, slippa värken, slippa oroa mig för framtiden. Varför kan inte alla bitar falla på plats? Har jag inte utsatts för tillräckligt många prövningar, nu får det banne mig ta och vända snart. Förtjänar jag inte det? Vad gör jag för fel?