Men okey, åter till frågan jag fick. Hur påverkar din smärta dig mentalt? Jo dom flesta vet ju hur jag har det fysiskt när jag har ont. Jag skriver ofta om hur det känns och vart smärtan sitter. Men givetvis så påverkas jag väldigt mycket mentalt. Det är nästan lika jobbigt knoppsligt som det är kroppsligt. Tröttheten är värst, både den fysiska och psykiska.

Jag minns inte hur det är att vara smärtfri. Att varje morgon vakna upp och tänka, hur ska jag orka igenom denna dag. Att starta varje morgon med att känna sig trött för att smärtan hållit mig vaken. Att redan från första 20 sekunderna jag är vaken kunna känna om det blir en dålig eller dräglig dag.

Smärtan tar all min energi och jag känner mig matt, orkeslös och loj. Slö, slapp och likgiltig med andra ord. Den glöd jag hade inom mig har slocknat, men ibland kan den blossa för en kort stund och då passar jag på att njuta för fullt. Jag har blivit mer reserverad mot saker och människor. Jag har inte samma dric och go i mig. Hopplöshet är nått som ofta kommer i mina tankar när jag har ont. Ilska, orättvisa, frustration är oxå känslor som kommer till mig då jag har mina sämre dagar. Det behövs väldigt lite för att jag ska bli ledsen (oftast p.g.a utmattning) men det krävs oxå väldigt lite för att jag ska bli glad.

Det kan vara småsaker som får mig glad. Som att vakna upp en morgon och har skitont och tänka att den här dagen kommer bli helkass men ser då att jag fått ett gulligt sms som sätter ett leende på mina läppar. Det behövs så lite för att få orken att ignorera smärtan just då. Att tänka på nån eller nått annat gör väldigt mycket. En varm kommentar här på bloggen kan förvandla en jobbigt dag till en bättre.

Nu ska jag dock bädda ner mig för imorrn ska jag nämligen lämna stan. Åker iväg på en liten tripp och blir borta till på söndag. Hotell, god mat och dryck, trevliga människor och en härlig helg väntar. Få se om jag kommer tillbaka nån gång nästa vecka. Den som lever får se! Ha det bäst mina fina läsare.