När jag las in på sjukhuset i Phuket så sträckte jag fram det lilla blå kortet från mitt försäkringsbolag. Sjukhuset kontaktade SOS International som sen kontaktade mitt försäkringsbolag Folksam. Jag behövde inte bry mig om nått annat än mig själv för SOS International fixade allt. Dom såg till att fixa så att pappa kom ner snabbt till mig. På måndag fick dom veta vad som hänt, tisdag fixade han provisoriskt pass, ledighet från jobbet och resväskor och på onsdag satt han på planet på väg ner. Dom fixade flyg, hotell och allt som behövdes för att det skulle gå bra. Dom gjorde ett kanonjobb och det var så skönt att slippa tänka på allt pappersarbete när man låg där.

Men hur som helst, nu på trean visar dom en pojke som gjort sig illa på Phi phi island och blev tagen till sjukhuset i Phuket, samma som för mig. Jag känner igen mig när jag ser filmklipp från sjukhuset och nu kommer alla känslor tillbaka. När man får se hans mamma berätta hur det var att ta emot samtalet så tänker jag på min stackars mamma som svarade i telefon helt ovetandes om vad som hänt. Jag ringer helt hysterisk och gråtandes och skriker i telefon att jag brutit ryggen och måste opereras. Jag var så rädd och mamma lika så.

Jag tror det är nyttigt för folk att se hur det funkar om man blir dålig utomlands. Hur viktigt det är med bra försäkringar och vilket otrolig jobb dom gör på SOS International. Nu måste jag sluta skriva och samla mig lite. Det vart jobbigt det här, jag kanske inte ska se detta program.