Drömmar och bitterheten som kommer när man inte kan få det liv man ville

Jag vill tillbaka till min hippie… Jag saknar henne. Jag saknar att sjunga, att ha på mig kläder som inte är exakt likadana hela tiden, jag vill ha färg och dans i mitt liv..

Men

Här kommer bitterheten… Jag vet att den bara kommer att bita mig i min gump men det skiter jag i just nu… det finns ju en radera knapp här med.

Kirurg 1 har jag haft att göra med 2 ggr. Första gången höll jag på att dö på operationsbordet för han höll på att separera mig från min mjälte.

Han sa att jag hade den största lever han någonsin sett, att den inte var normal och därför kunde han inte genomföra operationen….

Konstigt för i Stockholm nåt år och en massa kilon upp senare så var den fullt normal.

Nåväl, jag gick med ett band runt matstrupen i flera år. Kunde inte äta vanlig mat alls och visst jag blev smal i början men sen kom allt tillbaka… det blir så när det nyttigaste man kan äta är mackor…

Jag blev less, fick en gastro gjord av kirurg2 och bandet hade grävt sig in i matstrupen så det var operation eller stomipåse om nåt år. Kanske nu…

Operationen skulle bli en bypass men just när jag skulle rullas in i op.salen så sa kir.2 att det skulle bli för stort ingrepp och att dom bara skulle ta bort bandet… fine tyckte jag, jag var ju redan nerdrogad.

Jag vaknade på uppvaket, hade ett samtal med en rosa kanin som höll med mig om att han inte var verklig…

2 dagar efter op kände jag att det var något fel, jag sa det åt varenda läkare och sköterska på varenda rond. Men ultraljudet som utlovats blev inte av utan jag fick fara hem.

Dagen efter så spricker magen och 4 månader av omläggningar på kir. avd. och stenbergska påbörjas. Jag spricker på 2 ställen till… Det var vid det sista hålet som dom tog en odling (jag har då gått på en superdos penicillin i över 4 månader) ingen hade tyckt det vara nödvändigt tidigare.

Jag fick då veta att det var hudbakterier som växt i min mage…. men efter att fått rätt penicillin så var jag hel efter 1 månad. En.

Jag får träffa kir.2 på en uppföljning en månad efter op… då har jag gått med ett hål i magen ungefär lika länge och legat inne snudd på en vecka till för jag blev ju så otroligt sjuk av infektionen i magen…. Jag sade åt honom att jag hade ett bråck just under bysten.. Han skrattade åt mig och sa att där var inget bråck för han hade sytt igen det pyttelilla jag hade efter första open. -01.

 

Vad har jag då för komplikationer idag? Jo det där bråcket är nu en spricka på över 10 cm i bukväggen vilket leder till att jag ibland inte kan få ut ett ljud, jag kan inte sjunga, jisses jag ska vara tacksam om jag kan prata… Det är i storleken av en DD-kupa… och oavsett vad folk tror, det gör otroligt ont.

Jag har kroniska nervsmärtor runt ärret.

Jag har ödem i benen… Alla tester som kan göras har gjorts och det är inget fel på mig, inga proppar och inget fel på hjärta eller lever… Läkaren som gjorde ultraljudet på hjärtat sa att den enda orsak han kan komma på är att det är en komplikation från open. och infektionen som fick fortgå i över 4 månader.

Jag äter penicillin igen för att benen är infekterade och eftersom jag har förlorat så mycket hudlager så spricker dom för ingenting och bensår som är infekterade vill vi inte ha.

 

Vad gjorde detta med mig då? Tja, jag kan inte röra mig som jag vill. Jag har inte kunnat sitta i min egna soffa på snart 2 år. Jag kanske aldrig mer kommer att kunna dansa. Och sjunga… det är nog att glömma…

 

Så är jag då bitter för allt som har hänt? Javisst. Kirurgerna får inte ens en tillsägelse. Alla som låtit bli att ta en odling, ingenting händer med dom, det är dom som tar hand om er när ni åker in. Jag behandlas som persona non grata och jag kommer inte att få en enda upprättelse.

Jag sov under operationen. Hur kan hudbakterier komma in i min mage om inte kirurgerna missat i hygien?

 

Jag skulle vilja att dom gav mig för sveda och värk… fram till nu och tills dess att alla komplikationer är läkta. Men jag får ingenting. Kirurgerna blir behandlade som gudar… ser på forum hur dom hyllas… får mig att vilja kräkas…

Jag lever men är detta verkligen ett liv? Jag är 34, ja jag erkänner det…  men mitt liv är kört. jag kan inte ha ett förhållande,  jag kan inte göra de saker som jag vill. Så om jag verkar grinig ibland så vet ni nu varför.

Och titta, jag har inte sagt deras namn en enda gång!