Jag kan låta glad men

Jag känner mig fullständigt övergiven. Av samhället, sjukvården, min familj som är så otroligt less på mig vid det här laget att dom kräks av bara tanken att höra om problemen och hur ont jag har.

Jag vågar fan inte ens öppna truten längre för det jag oftast får är "jag vet allt det där jag orkar inte bry mig"

Så jag blir tyst. Och gråter i stängda rum.

Jag vet att ingen kan göra något men för att komma vidare sdå måste jag kunna få vara ärlig, om nån frågar hur det är, ska jag ljuga, le och försöka intyga dom att allt är bra? Trots att jag verkligen suger på att ljuga.

Men det är lika bra. Jag har vänner som undviker mig fullständigt för att dom är less, jag vill inte förlora den sista som pratar med mig….

Mening och syfte… varför ens bry sig längre… ingen annan gör det.