Undrar om de puckon som detta inlägg riktar sig mot kan engelska?

Det gör så ont. Snart 2 år av konstanta plågor och ingen som tar ansvar. Jag tog en risk att operera mig av en man som en gång tidigare höll på att separera mig från min mjälte… 

Vid en senare operation fick jag veta att allt han sagt som jag varit rädd för var lögn, att jag var faktiskt normal på insidan, ihoptryckt givetvis pga. min korta rygg men ändock normal.

När man har så ont och mår så dåligt som jag gör nu så tänker man efter. Vad har jag gjort i livet som kommer att få folk att minnas mig? Smycken, tavlor men minns ni mig?

Jag är den som redan från början var en smula udda, som kämpade dag ut och dag in för att vara normal. Jag är den somtog skiten som nu inte nämns.

Jag är den som gjorde mycket dumt, valde udda vänner och litade på dom.

Men jag hade en konstant tro på människan, att alla bar på en godhet som bara behövde hittas.

Jag är den som hamnade i ett förhållande som raderade mig, som tog all tro och tillit ifrån mig.

Jag är den som började sitta med pärlor eftersom jag inte fick måla längre…. Jag är den som trots ihållande regn log och skrattade på marknader trots att jag blev sjukare och sjukare… Min första höstmarknad var en mardröm. Det regnade, blåste och snöade, allt på en och samma gång och jag stod vid ett bord utan tak…

Jag är den som gick längre, jag blev uppmärksammad på den internationella marknaden så att stå och frysa var inte så frestande längre.

Jag är den som idag och de senaste 2 åren, eller snarare sen september -09 har varit glad för att jag i huvudtaget vaknat på morgonen.

Jag är den som alltid har älskat min familj och särskilt min syster, mina vänner och alltid mina djur.

Jag är den som fortfarande mår skit för all onska som en av mina sk vänner visade sig vara kapabel till… Och läser du detta.. Min schackspelande taxischaufför till föredetta vän, jag höll dig över allla andra, vilket gör att du fortfarande faller från den pedistal jag hade satt dig på ditt pedofilkräk. Hoppas dom små tjejerna som du tog oskyldigheten ifrån landar på fötterna…

Jag är den som önskar upprättelse men aldrig kommer att få den….

Har jag gjort något som gör att folk kommer ihåg mig när jag är borta? Vet inte, jag kommer att fortsätta kämpa tills den dag jag drar mitt sista andetag.

Jag skulle kunna fylla detta inlägg till bredden men jag slutar nu. Jag har ont, jag är trött och bitterheten är inte en produktiv känsla.