Igår (lördagskväll) så skulle jag hämta sonen hos flickvännen på Ersboda och när vi kommer och kör så står det en bil i korsningen Cementvägen – Kärnvägen. Jag bromsar in för att undvika en kollision men bilen bara glider fram.

Så jag, lärd av mina underbara körlärare väjer istället mot väggrenen.

Det jag inte tänkte på, det var att vallarna var ganska höga.

Bilen glider snyggt fram som en smörklick i stekpannan och ställer sig mitt på snövallen.

Med alla fyra däcken i luften.

Jag blir naturligtvis helt förtvivlad och bara gråter samtidigt som jag förbannar den där jäkla bilen som inte hade vett nog att stanna innan den lade sig mitt på vallen.

Sedan, efter ett litet tag kom nästa fundering, VEM ringer jag, en lördagskväll på Ersboda? Känner jag någon som bor på Ersboda nuförtiden? Törs man överhuvudtaget stå här, mitt i vägen? På Ersboda av alla ställen?

Ah, en gammal kompis. Som beklagande svarar att han är på fest. Paniken börjar så smått att infinna sig. Ty även om jag är uppväxt där och kallar mig för gammal Ersbodabo så numera känns det lite läskigt att stå där, ensam med två tonåringar.

Jag ringer ialla fall min farbror Erik som naturligtvis kommer med en av sina söner och sonens vän.

Sedan händer allt jättefort, bilar stannar för att hjälpa till. Till slut är vi säkert 15 personer som med gemensamma krafter får loss bilen.

Två, avslitna bogserlinor, 15 personer och tre bilar.

Själv så sitter jag i bilen hela tiden, förtvivlat backande och med tårarna rinnandes nedför mina kinder.

Jag är så vansinnigt tacksam.

Jag hann inte tacka alla på plats som hjälpte mig att få loss bilen men jag är överväldigad över det engagemang som de visade mig, en stackars kvinna som klantigt nog inte kunde komma loss!

Tack, tack, tack!

Miljoners miljarder TACK!!

Ni är underbara!

* senare så läser jag att bara minuter efter att vi kört därifrån så har det hänt ytterligare en olycka där. På nästan samma ställe. Jag förstår dom. Det var snorhalt*