När min skalle får en overload av tankar och funderingar så brukar jag fara iväg till Obbola. Jag sätter mig vid strandkanten. Plaskar lite i vattnet och bara tänker. Det är något med vattnet och stillheten där som gör att alla saker faller på plats. Dessutom så är mobiltäckningen därute kass så jag kan nästan inte bli nådd. Underbart!

Att tänka gör man nog bäst ute i naturen tror jag. Just nu känns det dock som att jag kanske tänker lite för mycket och att jag skapar situationer som inte finns. Jag oroar mig för allt och ingenting. Exempelvis, jag har två arbetsveckor kvar av mitt vikariat. Sen är det slut. Jag vet inte om jag får fortsätta eller inte. Jag vill fortsätta. Såklart. Men – får jag inte månadslön så MÅSTE jag börja hoppa in extra på timvik redan nu för att täcka upp för september månad.

I min skalle har jag redan skapat scenarion där jag och ungarna blir utkastade på grund av obetald hyra. Eller att de får bo hemma hos sin pappa och jag får kampera hos vänner tills de blir kräkless på mig. Till slut så händer det oundvikliga –  jag blir en "baglady" och kravlar omkring på vasaplan styrandes en kundvagn med alla mina tillhörigheter och ungarna skäms för mig. Jag blir aldrig bjuden på deras student och deras bröllop? ALDRIG! Mina barnbarn får aldrig lära känna sin farmor för hon är en patetisk spillra av vad som en gång var en människa och bor i en pappkartong nere vid älven. Sånt finurlar jag på när jag sitter vid vattnet.

Jag säger ju att jag skapar scenarion som inte nödvändigtvis behöver finnas där.

BAAAAHHH! Allt det och en massa annat skit och onödigheter har avhandlats där vid stranden i Obbola. Det mesta gick fort.

Stundvis så suger det att vara vuxen. Stundvis så suger det att leva som ensam vuxen. Iallafall när det kommer till den ekonomiska biten.

Nå – inget mer *BofakkingHoo* nu.

Nu är det bra.

Allt blir bra.

Tillslut.

Denna har lyssnats på flitigt hemma hos mig i sommar.

Hej!