Jag borde sova. Jag borde sussa gott i sängen sedan länge nu.
Jag kan inte. Jag är orolig, ledsen. Sa jag orolig?

I ett skumt, patetiskt försök att bli ”vän” med mitt förflutna. Med de sista spillrorna av vad som en gång var mitt & X’s paradis på jorden så skall jag dit imorgon. Till huset.

Ensam.

Förra gången jag var dit ensam kraschade jag. Jag låg på golvet i vardagsrummet framför mina böcker och skrek ut min smärta. Min sorg. Förlusten över mitt liv.

Imorgon (fredag) är det dags igen. Jag SKA dit. Ensam.
Jag skall packa mina böcker. Jag skall tömma lite lådor. Jag skall gråta. Jag skall sörja. Jag skall skrika (i huset kan ingen höra mig skrika).

X förstår inte riktigt varför det är så viktigt för mig. Men, han är man.
Jag behöver detta.
Jag måste säga Hejdå.
Jag måste ta ett avslut.
Även om det såklart inte är sista gången jag är där.
Men, sista natten. Sista middagen jag förbereder och äter där. Sista gången jag kommer att dansa i MITT kök.
Mitt fantastiska kök.

Förlåt, jag vet att jag lovade att jag inte skulle bli för privat.
Förlåt.
Förlåt.
Förlåt.

Förhoppningsvis så kommer några av mina fantastiska Obbolakvinnor dit, till mig. Gråter med mig. Skrattar med mig.

Men sen…sen tar vi nya tag va? Ut med det gamla och in med det nya.
Jag gör som Kungen.
Jag vänder blad.