Förra våren sprang jag som en galning. Jag sprang för att få bort all oro i kroppen, jag sprang för att fokusera på annat, jag sprang för mitt liv (kändes det som). Sen flyttade jag tillbaka till paradiset. Livet tog en liten paus. Jag var tillbaka till alla rutiner. Alla måsten. Allt vanligt.

När vi i höstas flyttade in till stan tog jag en (1) springtur sen försvann lusten. *Poff*  Någon tog den.

Hela 2011 har jag dragit mina sega, långsamma ben efter mig. Väntat på att någon skall slita tag i mig och tvinga mig att ta tag i min springning.

Men så igår. Jag satt och messade med min syster. Hon ville gå ut o ta en promenad och jag letade febrilt i min lilla skalle på hur jag skulle kunna komma undan. Jag hade ju redan tagit en promenad (Syster, det var inte för att jag inte ville umgås med dig, jag älskar dig. Jag var bara inte sugen på en promenad). Så föll det över mig. Jag skall springa. Det var nu eller aldrig.

Jag messade min mor som satt i sin egen lilla värld i sin soffa. Frågade om inte hon var sugen på att hänga med. Vilket hon ville (jag gillar att springa själv, men första gångerna vill jag ha springsällskap).

…vilken frihet.

Jag sprang som om jag aldrig pausat från förra våren. Jag sprang för att rensa mitt hjärta från all världens ondska. Jag sprang för livet.

Med vissa undantag från de flämtande samtal jag och min mor hade.

Fördelen med att springa ensam är att det finns bara du och de taktfasta stegen mot asfalten. Dina tunga, flämtande andetag fungerar som ett mantra i springningen. Personligen har jag aldrig riktigt gillat det där med att lyssna på musik när jag springer. Nån gång är det ok. Annars vill jag höra alla ljud som kommer från mig, från omgivningen. Jag vill höra när skorna trampar i gruset, när bilarna kör förbi.

Igår sprang vi 5 kilometer. Inte illa pinkat för att vara första gången på länge va?

Ikväll springer jag…