Onsdag.

Detta kan vara i särklass den segaste dagen någonsin. Det känns som om klockan segar sig fram och för varje timme backar den en halvtimme. Jag har hunnit med massor men ändå ingenting känns det som. Jag sitter och stirrar tomt in i datorns  bildskärm och har ingenting att skriva. Ingenting att läsa, ingenting att engagera mig i. Apatin kommer som ett brev på posten när man är arbetslös. Är dessutom hemma med sjuk grönögd prins.

Jag har dock roat mig lite idag, haft finfint kaffefrämmande av Mr R. Generat honom lite. Har satt upp generande lappar i trappuppgången till mina fina grannar (frågar ni fint kanske ni får veta vad jag skrev…kanske). Tvättat lite till. Lunchat med X, hjälpt min grönögde med lite matte. Letat nödvändig information till andra. Skrivit en del ansökningar. Ringt runt lite.

När ledan sliter i en som värst är det svårt att komma på bra, konstruktiva saker att göra. Det enda man möjligtvis kan få för sig att göra är att vandra runt, runt, som en osalig ande i hemmet. Från ett rum till ett annat.

Det finns många, jag borde. Många, jag måste. Men, jag kan för mitt liv inte ta tag i ett enda av alla dessa måsten. Jag gör det som är nödvändigt idag, inte så många mer knop än så. Ser på klockan som sakta, sakta tickar fram.

Att vara arbetslös är nog det värsta man kan drabbas av. Inte nog med att man går miste om den sociala kontakten som kollegor bidrar med, utan man blir sakta men säkert mer och mer apatisk. Tvivlar på sin egen förmåga att kunna bidra med något. För att inte tala om den ekonomiska biten. Nå, jag är inte deprimerad. Bara apatisk, idag iallafall. Slö. Slapp och skulle vilja resa bort. Jag skulle behöva lite attention idag. Men, bara lite.

Nå, solen skiner som alltid här på Öbacka. Jag kokar mer kaffe och gör något annat.

Idag lyssnar jag på denna: