Verkar dra ihop sig till den årliga ombyggnationen av det tidigare Värdshuset här i Bjurholm.
Har dammet lagt sig? Har man ens hunnit byggstäda sedan sist, frågar sig vän av ordning.
Personligen har jag då aldrig saknat värdshusets faciliteter.
Varken före, under eller efter.
Men däremot har jag några år köat för en beboelig lägenhet.
Fast man måste väl acceptera att det f.d. värdshuset står där inte bara som ett möjligheternas mathak, utan också som en lätt upphöjd symbol för en trakt och dess storhetstid.

Mycket surr om sopsortering, återvinning och brunnsgrävning (avlopp) nu.
Och bara ett fåtal kan väl som en genuin bjurholmare med bondebestörtning gå i taket över överhetens pålagor och nyordningar.
Extra svårt med just de här frågorna förstås, då det ju inte handlar om något yttre hot som skulle kunna samla motkrafter, utan snarare en inre och alldeles för långt framskriden åkomma.
Det är för övrigt lite olika vad som per samhälle mest och bäst förmår engagera och irritera. I Vännäs tycks det (åtminstone på ett ytligare plan) vara lösspringande hundar och borttappade/upphittade cyklar som får folk att agera och reagera. Men så hör ju också trampcykeln intimt samman med det gamla stationssamhället. Det var på cykel stinsen skred till verket.
I Nordmaling är det istället en sorts polarisering de lux som förenar.
Det första man träffar på när man västerifrån låter sig lyftas över E4:an är en spikrak Rue de rost där nästan allt man behöver (och någonsin har behövt) står uppradat på ömse sidor. Fortsätter man rakt fram så sväljs man snart av ett lite gammaldags, om sommaren tjärdoftande och behagligt centrum med affärer och övervägande vackra hus.
En bit bort från själva centrum leder vägen småningom ut till ett relativt nybyggt villaområde som ligger som trutträck på berghällen som långsamt häver sig ur havet. Det är en samling kostbara och knutbygråa villor, liksom på första parkett med hyfsad utsikt över Kvarken.

Gick nedåt bäcken idag för att titta efter utterspår.
Den sankare strandkanten på tjärnen är lite lömsk efter tövädret och efterföljande isolerande snöfall. Här och där trampar man som genom klirrande, krasande fönsterglas och väter skon i ett öppet vattenöga.

Av uttern inte ett spår. Men en bit nedströms satt den frackklädde strömstaren tyst. Vickade mekaniskt såsom den gör från vänster till höger liksom till varje pris värnande det vita bröstet innan den svirrade iväg en liten bit. Det förefaller som om strömstaren gärna vänder den mörkare ryggsidan till. Kanske för att på så sätt bli mindre iögonenfallande mot en mörkare bakgrund?
Den är på mer än ett sätt underlig strömstaren. Reser aldrig långt. Och flykten är insektslikt högfrekvent – eller kanske minner flykten än mer om kolibrins.
Nåja, järpen förflyttar sig kanske på någorlunda likartat sätt om man tänker efter.

Middagssolen skjuter långt in i den gamla granskogen.
Värmer bara måttligt förstås, men lyser upp.

Fick med rasande fart hem den nya routern för mobilt internet för några dagar sedan. Den verkar funka helt ok. Telia måste ha suttit med fingret på avtryckaren och bara väntat på att jag skulle höra av mig.
xDSL-et via telefonjacket fungerade däremot inte bra. Ofta nog inte alls.
Det kunde förstås kommunens fiberförfäktare ha upplyst menigheten om redan för tiotalet år sedan. Och kanske i synnerhet för tiotalet år sedan.
Vilket dom ju vid närmare eftertanke också gärna gjorde.
Inbillar mig att jag vet vad problemet med xDSL-et är, men säger man någonting så kommer bara någon från någonannanstans och byter ut nåt helt annat bara för att kunden inte ska få rätt.
Annars av verklig vikt vad jag gjort på senare tid är att laga papptaket i rummet.
Det är fint papptaket. Alla papptak är förresten fina, och jag vill tro att mycket av senare tiders influencer-vita interiörer till syvende och sist är reminiscenser av gamla papptak.
Lyckades sy ihop revan med fogmassa såpass bra att man närapå måste veta var den fanns för att hitta ärret.
Man vet hur det kan se ut därsom vasst och kantigt murverk spränger upp genom papptak.
Det är lite som att kasta sten i kavlugn vattenyta. Där bildas vågor och spänningar som förr eller senare trasar sönder ytspänningen.

Bra skridskoföre nu. Nätterna klara och kalla.
Orion dröjer en stund mellan fyra och fem i kammarfönstrets norra luft. Tror det är Orion iaf – man får ta igen’en på livremmen.
Isen på tjärnen är ca 10 cm. Lite skrovlig må så vara pga snön som töat och frusit till men den bär gott och väl.

Frosten har monterat blad på vissnat vass och strå.
De liknar i detalj vita fågeldunet.

I strandvidet hänger rester av duniga fröansamlingar kvar som ett slags små flyghundar.

Gick oss åt körka igår kväll och tände ljus. Det är en praktfull syn att se alla dessa tända ljus glöda som lysmaskar i mörkan kväll.
Någon sa att den liknar ryska kyrkor, kyrkan.
Nä, det var ingen alarmistisk gammelmoderat som sa det. Det var en besökare från någon av provinserna kring Svarta havet och där bortom.
Och förstås saknar inte heller dem skäl att höja ett varningens finger.
Men, kyrkor är kyrkor och på lite håll alla tämligen lika.

Ja, sex egentligen. Den sjätte ligger på nattygsbordet.
Och allihopa mot en borgenssumma stor av tretti kronor. Räddade dem (åtminstone temporärt) från en oviss framtid i returbutikens mix av funnet, upphunnet och återvunnet.
Har googlat mig fram till att det är en jubileumsutgåva (en av flera genom åren) och det står en air av femtitalslyx kring just den här sviten. Bladkanterna är förgyllda och gläntar jag på pärmen finns i vänstra nedre hörnet en liten diskret lapp med monogram och texten: Fritzes Kungl Bokhandel, Stockholm.

Vadande i sågspån stod den där alldeles intill gammvägen.
Man kunde väl bara inte låta bli.
Tycks minnas att det var en spak man drog.
Åt ena eller andra hållet.
Hemåt eller åt byss.
Beroende på åt vilket håll man ville att bordet skulle fara, och vart man var på väg.
Men jag får inte riktigt ihop det.
En spak som sticker ut sådär. Som hakar i blåbyxbenet varenda gång

Tvåglasfönstren är timmerborgens känsliga sinnen. Det är genom deras relativt tunna membran huset andas och lyssnar.
Lördagsnattens vargtimme (f´låt vargen) glider så sakteliga bort till ljudet av fjärran motorvrål. Det är väl ungdomen som släpper sina hästar i vall.
Men det är lugnt. Det innebär bara att den finns kvar därute, ungdomen. Först om och när det eventuellt blir knäpptyst bör man kanske bli en smula orolig.

Får erkänna att jag nog försummat motionscykeln en hel del i samband med flytten från Agnäs till Bjurholm. Som en sinko har den mest stått ivägen och blivit skuffad hit och dit alldenstund vi gjort våra prioriteringar och sett till att få sängar och andra bekvämligheter på plats.
Fokus har helt enkelt legat mera på styrketräning och tunga lyft, kanske man skulle kunna vränga det till. Och det är ju just det som karaktäriserar den så kallade Bjurholmsmodellen; detta att upphöja nödvändigheten till dygd och sen yves för att man i en svår stund gjorde precis rätt val.
Dock, det bor en hemkänsla och ett återseende i handslaget med de ljust grå bakelithandtagen här i lägenheten.