En sedelärande historia

Lillpojken min, Anders, framför brandplatsen (som på bilden ser så liten ut med tanke på hur den "kändes" när det brann för fullt) efter väl genomförd eftersläckning släcker här sin törst med en välförkänd kall öl.

Följande lilla berättelse visar, att man nog inte skall lämna en halvdöv och omdömeslös åldring som brandvakt.

Det hela tilldrog sig i Allek, dryga sex mil norr om Arjeplog. Farfar, d.v.s. jag, hade funnit en skojig sak att börja dagen med, nämligen att elda upp en del skräp. Sopbilen kommer nämligen inte till denna väglösa plats i obygden. Vi valde en säker plats nära sjön, där någon hade eldat förra sommaren. Skräpet brann snabbt upp och snart återstod bara en askhög från vilken en aning rök steg upp i det (då!) lugna vädret.

Så gav sig sönerna ut på sjön för att fiska och den arbetsamme farfadern inklusive pappan, fortfarande jag, tog itu med att måla ena gaveln på den timrade stugan. Allt var frid och fröjd.

Efter en stund kom en ung familj med tre barn fram till mig från "ingenstans" och sade något i stil med att "det brinner bra nu". Med all den fart som de 70-åriga benen förmådde sprang jag ner till sjön och började hinkvis försöka stoppa gräsbranden, som var i full gång.

Sönerna hade från sjön sett röken och på alla sätt försökt uppmärksamma mig på att något var på tok. Min nedsatta hörsel och min placering bakom den ljudisolerande timmerstugan gjorde att jag inte hade hade hört ett skvatt av deras ropande. De kom med båten samtidigt som jag fram till branden och tillsammans med de vuxna i den besökande familjen lyckades vi efter någon halvtimmes hårt arbete på stopp på branden.

Sens moral: lämna aldrig en halvdöv gammal gubbe ensam som brandvakt!