Tänk ändå om ens egna kärl var lika friska och fräscha som de på det här bladet!

Klicka på bladet förresten!

När Peggy för första gången såg dessa höbalar blev hennes spontana kommentar, att detta måste vara en "marshmallow farm".

Hon blev sannolikt lika överraskad av vad hon såg som jag blev under min första USA-resa, när jag tillsammans med hennes familj var ute på en pick nick i en park. Hennes man började då rosta marshmallows över glöd, precis som om det hade varit grillkorvar.

Det är alltid trevligt att få gäster, eller "främmande" som man sa i min familj, när jag var barn.

Inför middagsgästerna, som vi skall ha på söndag, påminns vi om att städning är nödvändigt även under sommartid med fint väder.

An någon anledning faller städlotten på mig och nu är jag i full färd med det. Roligare saker finns definitivt att syssla med en fin sommardag som den här. Men sedan hustrun begett sig iväg till jobbet är det naturligtvis helt rättvist att jag blir den som tar hand om städningen den här gången.

OK, bäst att fortsätta…

Bland bloggarna här finns åtminstone EN man, som kör fullstor buss långt ner på den Europeiska kontinenten. Och sitter jag, som så smått redan börjat gruva över mitt lilla bussäventyr i morgon.

I morgon skall New Mountain Music spela på Gumboda Countryfestival. Festivalen står för hyran av en minibus och den skall jag hämta hem redan i dag eftersom Europcar har stängt i morgon.

Det är långt ifrån första gången, som jag skall framföra just den sorten minibuss, men ändå gruvar jag så smått.

I dag blev det ytterligare fyra mil på cykel. Under cykelturen tänkte jag en del just på själva cyklandet i ett visst avseende.

Jag började cykla litet mera regelbundet och på längre sträckor för 10 år sedan. Orsaken till detta var att jag då fick en så fin cykel av mina närmaste som 60-årspresent.

På den har jag nu cyklat 529 mil, alla mil under sommatid, och för det är jag både nöjd, stolt och överraskad. Detta förstärks av den omständigheten att backar som jag för 10 år sedan var tvungen att gå uppför, trots alls de låga växlar som cykeln erbjuder, kan jag nu "ta" på högsta växeln.

Tyvärr är jag smärtsamt medveten om att konditionen och styrkan säkert kommer att förändras åt det andra hållet de kommande tio åren.

I går lärde jag mig något viktigt, när det gäller väntade men uteblivna kommentarer till inlägg man gör här på VK-bloggen.

Jag skrev ett inlägg, som senare visade sig vara heldumt och borde ha fått vara oskrivet. När ingen kommentar kom från den som borde ha kommenterat inlägget, uppmärksammade jag honom på att det fanns.

Då kom den väntade kommentaren, som jag faktiskt är mycket glad över, även om den fick mig att känna mig riktigt dum, och det för andra gången samma dag och i samma ämne.

Så enkelt är det alltså. De som man tycker borde kosta på sig en kommentar till det man skrivet har kanske inte läst inlägget.

Landstinget får inte så sällan kritik för saker som rör deras huvuduppgift, nämligen sjukvården. Jag vill nu uppmärksamma alla på att dess personalpolitik har mycket i övrigt att önska.

Jag har tidigare berättat om sterilavdelningen vid NUS, där personalen i ett tiotal år arbetat tre timmar varje vecka utan betalning. Verksamhetschefen hävdade att man inte alls hade arbetat för många timmar. Ändå har man nu minskat arbetstiden med just tre timmar per vecka!

I slutet av september 2010 uppmärksammade jag Kommunal om den felaktiga arbetstiden och processen för att rätta till felet startade. Efter ett antal möten och förhandlingar konstaterades till sist, att personalen verkligen hade arbetat tid, som de inte fått betalt för.

Landstinget är nu skyldigt sina anställda en betydande summa pengar totalt sett. Vissa enskilda har betydande belopp att vänta.

Fel i en löneutbetalning tas med största sannolikhet tillbaks redan nästföljande månad i det fall någon fått för mycket betalt en månad. Här råder ett motsatt förhållande och då tycks landstingets anse det vara helt ok att låta personalen vänta på sina pengar i flera månader.

Så här ser det alltså INTE ut i dag!

På VK:s insändarsida tycks det inte vara särskilt högt i tak. Ett alldeles färskt exempel på detta är den ännu inte publicerade insändaren från min fru.

Hon har noterat, att VK fortfarande använder en gammal vinjettbild, när de skriver något om Norrlands Universitetssjukhus. Den visar hur den gamla huvudingången såg ut. Om det gjorde hon en kort insändare.

Åtminstone ser det ut som om VK inte gärna tar emot kritik på sin insändarsida, eftersom insändaren ännu inte, efter ca två veckor, har publicerats.

Vad skall jag mig till? Har jag fri tillgång till vindruvor, äter jag ända till de tar slut.

Är det bara brist på karaktär eller är det rent av något av ett mera patologiskt slag?

Såväl som vid andra typer av missbruk reagerar kroppen även mot detta. Magen delar nämligen inte min uppfattning att det bara är att äta så länge det finns några kvar.

Peggy jobbar och kvällen är helt min – liksom vidruvorna!

Mitt tidigare inlägg i dag om hur jag trodde mig lurad av Jan Nilsson, när han berättade om den superlätta och jättedyra cykeln har gjort honom ledsen.

Jag ber dig här offentligt om ursäkt, Jan precis som du önskar i kommentaren till mitt blogginlägg. Det tar inte på något vis mot att göra det.

Jag borde förstås inte försöka förklara mig mer än att säga att den humoristiska ton jag försökte hålla inte alls gick hem. Läser jag om inlägget, inser jag givetvis att det måste uppfattas som om jag beskyller Jan för att ljuga.

Jan undrar om jag tror att han är så urbota dum att skulle ljuga om en sådan sak i bloggen. Det tror jag definitivt inte och inte heller att någon av läsarna är så urbota dumma, att de gör det. Men säkert undrar de över varför jag inte fann någon cykel av det slag han beskrev.

Sanningen är att jag inte, trots min erfarenhet som kommunal utredare, som Jan påminner om i sin kommentar, utredde saken bättre. Det finns ju faktiskt TVÅ cykelaffärer i Vännäs och jag borde förstås ha tänkt på den andra också.

Av kommentaren framkommer att Jan vill ha en "välfriserad och välväxt Kungspudel". Vad han menar med det, förstår jag inte. Mer än en offentlig ursäkt får han därför inte.