I afton kunde jag hämta de beställda ryckdämparna i Umeå. Med på bilresan hem var också min kära Peggy.

Väl hemma var jag skam till sägandes mer intresserad av de fyra gummibitar som skulle stabilisera min motorcykels bakdrev än av kvinnan som jag längtat efter under dagen.

Jag kunde bara inte låta bli att gå direkt till garaget för att se om bitarna skulle passa och hur drevet skulle uppföra sig, när de satt på plats. Nu sitter de där de ska och allt verkar vara perfekt.

Det endast "med uppbringande av mina yttersta krafter", som jag förmådde mig själv att låta bli att också montera hjulet på motorcykeln. Inne fanns ju både Peggy och den förestående middagen.

I morgon skall hjulet monteras och en dryg veckas motorcykelkörningsabstinens skall botas.

Jag skrev nyss ett inlägg om min funderingar kring kramandet och nämnde då ocksså min egen återhållsamhet med kramar till andra män.

Nu börjar jag nästan undra. Kan det var en halvdåligt undertryckt homofobi jag lider av. Så här kan den yttra sig:

"Homofobi, en nutida neologism av homosexuell och fobi, betecknande

* specifikt, en irrationell rädsla för homosexualitet och/eller homosexuella,
* mer allmänt, ett starkt ogillande av homosexualitet oavsett motiv, eller också
* stark rädsla att möta egna homoerotiska känslor och impulser, dock utan att anses innebära fobi i medicinsk mening."

Jag förnekar förstås att det är så, men ändå…tänk om!

Det skall böjas i tid…

Jag lever väl men gör det med ett alldeles speciellt problem. Det handlar om det alltmera vanliga kramandet.

Ofta bli jag ställd och tämligen förlägen, eftersom jag inte alltid vet om det är läge för en kram, när jag möter en nära bekant. Jag är helt enkelt inte van vid det kramarbeteende som jag märkt blir allt vanligare och vanligare.

När jag var ung och i den kultur jag växte upp i var det helt ok att krama mamma (ibland inte alltid när någon såg på) och så med tiden förstås även sina flickvänner. Kanske är just det som är mitt problem, nämligen föreställningen att man kan krama flickvänner (och frun förstås) och inga andra.

Med tiden har också jag anpassat mig till det mera allmänna kramandet och kan nu t.o.m. krama någon som jag möter för första gången. Jag kan också göra med det en känsla ömhet, inlevelse och uppskattning. Fortfarande känner jag motstånd när en karl närmar sig för en kram.

En anledning till att jag fortfarande inte känner mig så hemma i kramandets konst är, när "motkramaren" ger tillbaks en fullständigt likgiltig och nästan avvisande kram. En kram som känns som om hon skulle befara att bli våldtagen eller smittad på något sätt. Inget som helst gensvar utan bara ett par slappa händer på min rygg.

Sådana gånger brukar jag fundera på vem det var som tog initiativet till kramen och faktiskt kan det vara den andra likväl som jag själv. Rädslan för sådana falska kramar får mig ofta att tveka, när någons kroppspråk visar att det är läge för en kram.

Vad är egentligen anledningen till min "problem", när det gäller att krama folk till höger och vänster? Kan det vara min ålder eller är det min uppfostran?

Häromdagen mötte jag i alla fall en person live för första gången och den kramen kändes utan tvekan jätteskön.

Här är ett smakprov från New Mountain Music’s spelning på Gumboda Countryfestival. Försök tänka bort det störande ljudet från blåsten, som mikrofonen tog upp.

När Peggy uppträder med New Mountain Music, blir det ibland korta pausar, när banjospelaren Thord måste stämma sitt intrument. Så är det med banjoar – eller vad de nu må heta i pluralis.

Då brukar Peggy passa på att säga något i sin mikrofon till publiken. Ibland skämtar hon då om just "stämningar" genom att koppla ihop skämtet just med amerikanernas aktiva stämmande av företag för än det ena och än det andra.

Det är inte alltid som publiken hänger med på skämtet men därför tycker jag inte Peggy skall sluta med det.

I sitt blogginlägg i dag, ger hon f.ö. några exempel på autentiska varningstexter I USA, som nog enbart finns på produkten för att tillverkaren skall undvika att bli stämd av någon skadad konsument.

I en mig mycket närståendes Facebooknotis fann jag detta och för en gång skull länkar jag bara till till den engelskspråkiga webbplats, där historien finns att läsa.

Språket förstår jag tillräckligt nog, men inte varför sexbarnsmamman dömdes till 93 dagars fängelsestraff.

Läs själva här!

Rubriken skulle kunna vara en rubrik på en berättelse om när Han mötte Henne just i antikaffär och ljuv musik uppstod.

Nu är det dock inte så spännande men jättekul ändå. Längst inne i en antikaffär eller loppis, som jag tror det kallades, någonstans längs E4 strax norr om Gumboda Hed stod hon bara där.

För första gången såg jag henne live men var inte helt säker på att det verkligen var hon, förrän jag såg hennes ovanliga handväska med en stor emaljerad (?) eller åtminstone lackerad bilregistreringsskylt. Att bilar är en av hennes stora hobbies, hade jag inte kunnat undvika att förstå.

Och när sedan våra blickar möttes, spred sig ett igenkännande leende över bådas våra ansikten. Därefter kunde vi tryggt utväxla en hälsningskram oss två bloggvänner emellan! Det är nämligen precis vad vi är, bloggvänner alltså.

Just detta är en av de många orsaker till att jag gillar bloggandet.

(Jag erinnrar mig just nu, att det bara hänt en gång tidigare att jag mött en bloggvän live och fått/gett en kram. Strax därefter blev hon dock tvungen att flytta från länet och långt upp bland Arjeplogsfjällen.)

Det är bara att hoppas nu, att Robertsforskvinnan – hon i antikaffären – inte också måste fly från länet 🙂

Bandet under övning hemma i Brån.

I dag spelar bluegrassbandet New Mountain Music som enda bluegrassband på Gumboda countryfestival.

Jag förstår mycket väl varför inga andra band ställer upp där just i dag. Risken att bli jämförda med New Mountain Music är alldeles för stor, en jämförelse som skulle bli till deras nackdel.

På videon spelar bandet en gospel, som litet mera musikkunniga personer kanske hör – i motsats till mig alltså!

Låten heter "Hallelujah, I´m ready" och snart är Peggy färdig också. Hon övar just nu litet på några nummer i deras program.

Kunskapskanalen direktsänder Håkan Juholts tal i Almedalen kl. sju i kväll.

Jag tycker att så många som möjligt bör lyssna på honom. De som gillar att göra sig lustiga på hans bekostnad bör göra det. Det bör också de som mera seriöst vill försöka bedöma om han är den stora tillgång för Socialdemokraterna, som många faktiskt tror.

I afton cyklade vi fram och tillbaks till Vännäs. Där avnjöt vi var sin glas i den park, som så många säger sig inte tordas vara i.

Vi valde en bänk i skuggan ganska nära en av de personer, som väl uppfyllde kriterierna för att tillhöra det s.k. "utanförskapet". Vi pratade inte med varandra, men när vi lämnade parken sade vi ett vänligt "hej då" till honom.

Vi fick då ett glatt "hej då" tillbaks och hans ansikte, som hela tiden medan vi satt där varit helt nollställt, lyste upp i ett vänligt leende. Det kändes som om vi genom vårt hej bekräftade för honom att han fanns trots sitt till synes eländiga liv och definitiva utanförskap.