”He made my day”

I afton cyklade vi fram och tillbaks till Vännäs. Där avnjöt vi var sin glas i den park, som så många säger sig inte tordas vara i.

Vi valde en bänk i skuggan ganska nära en av de personer, som väl uppfyllde kriterierna för att tillhöra det s.k. "utanförskapet". Vi pratade inte med varandra, men när vi lämnade parken sade vi ett vänligt "hej då" till honom.

Vi fick då ett glatt "hej då" tillbaks och hans ansikte, som hela tiden medan vi satt där varit helt nollställt, lyste upp i ett vänligt leende. Det kändes som om vi genom vårt hej bekräftade för honom att han fanns trots sitt till synes eländiga liv och definitiva utanförskap.