”Vindruvoman”

Vad skall jag mig till? Har jag fri tillgång till vindruvor, äter jag ända till de tar slut.

Är det bara brist på karaktär eller är det rent av något av ett mera patologiskt slag?

Såväl som vid andra typer av missbruk reagerar kroppen även mot detta. Magen delar nämligen inte min uppfattning att det bara är att äta så länge det finns några kvar.

Peggy jobbar och kvällen är helt min – liksom vidruvorna!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.