Om supercykelvägar och lapptäcken

I torsdagens VK har jag nedanstående krönika på cykeltema, intill en byråartikel om supercykelvägar.

På två hjul förbi stillastående bilköer

Färden till arbetet gör många med bil, fastän de skulle komma fram nästan lika fort – eller ibland fortare – på cykel. De senaste vägarbetena vid Ersboda i Umeå är ännu en påminnelse om det.

Jobbresor på under milen kunde för många ske via cykel. Det är en attitydfråga i hög grad. En vanesak.

Bilister som är vana vid att ta bilen till jobbet inne i Umeå gör som de brukar göra, även om vägarna är byggarbetsplatser. Därför fastnar de i långa stillastående köer.

Samtidigt passerar cyk-lister förbi en bit därifrån. En resa till arbetet på, säg, åtta kilometer tar cirka 20-25 minuter att cykla. Med bilköer, vägarbeten, avstängda körfält och vägmaskiner i vägen, kan en bilfärd samma sträcka ta dubbelt så lång tid. Väg därtill in frustrationen över att inte kunna påverka situationen. Att sitta fast med framförvarande bils bakparti som irriterande utsikt, krypkörande med en halvmil kvar till jobbet samtidigt som du borde vara där "punkt.nu".

Det är både dålig harmoni och dålig ekonomi i den situationen.

Samtidigt, på två hjul och med pedaler, kan man lägga bilköerna bakom sig på väg mot en ny arbetsdag – efter en bra och hälsosam start på dagen. Vid vägbyggena förra året nära Tomtebo upplevde jag just det beskrivna läget.

De så kallade supercykelvägarna lanseras så smått i Sverige, en modell där cykeln ska ha högsta prioritet i trafiksystemet. Där hastighet och få stopp eller hinder är viktigt, där sträckorna går så rakt som möjligt. Cycle Superhigways, som de säger i London.

Jag funderade på det där medan jag trampade till jobbet på strax under 20 minuter här om morgonen. Skulle Umeå behöva Cycle Superhighways? Definitivt. Säg att det byggdes raka cykelspår för jobbpendling, från samhällena utanför in till centrala Umeå. Visst, det finns cykelvägar och det finns vägar där man cyklar. Men inte raka cykelprioriterade genomtänkta spår för lång och snabb cykelpendling, upp till två mil, utan hinder. Då når man exempelvis Sörmjöle och nästan Vännäsby.

Vi är nog inte där än. Först tror jag vi cyklister ska kräva att cykelvägarna förbättras punktvis genom att hänga ihop bättre, vara hela och utan farliga vägskador, och ha smidigare och säkrare passager vid korsningar. För i dag är Umeås cykelvägar ett lapptäcke på många ställen. Bitvis rätt bra, bitvis uselt.

Framtidens planer blir spännande att se förverkligade. Det kommunala cykeltrafikprogrammet anger att "den främsta åtgärden (för att öka cyklande till skola och arbete) är att se till att huvudnätet för cykel är sammanhängande och säkert med god framkomlighet."

Vi börjar där, tror jag.

Jonas Redin
090-17 60 85
[email protected]

 Nedan: Filminslag som lanserar Londons supercykelvägar.