Koll på

Jag fick frågan och kunde inte säga nej. För vem avstår från att skriva krönikor, en friare form av skrivande för en journalist som är van vid att ta in fakta och sortera bort eget tyckande. Visst, det ställs krav på att fylla utrymmet, och att i mitt fall följa någon slags röd tekniktråd, under temat Koll på. Jag och teknik – jag som är mer användare än prestandanörd. Funkar det, så vill jag inte veta varför…

Lösningen i min krönikedebut (nåja, jag har skrivit många genom åren, men det var länge sedan sist) blev något som låg nära till hands. Alla dessa bilder som man någon gång måste ta itu med. Publicerat i VK Weekend idag.

När bilderna översvämmar ditt liv – här är råden

Vi fotograferar mer än någonsin. Det har aldrig varit så lätt att ta så många onödiga bilder som i dag. Kamera finns i varje telefon numera och bilderna håller hög kvalitet. Men sedan då – när minnet i telefonen blir fullt, vad gör vi då? Jonas Redin ger dig svaren.

Jag är nog inte den ende som har hamnat i en återvändsgränd när det gäller digitala bilder. Friheten är större än någonsin att ta bilder på stort och smått som händer i livet. Telefonen är alltid med och kan fånga ögonblicken i bild. Vi fotograferar och delar bilder för att visa att vi finns, och nog i någon mån skapa en bild av oss i andras ögon.

Men när vi har delat vissa bilder, då finns de och alla andra vi tog kvar i telefonen. Telefonminnet blir fullt, förr eller senare. Vad gör vi då? Akutlösningen är förstås att ”tanka” över till en dator, hårddisk eller molntjänst. Snart står man där med kanske tusentals bilder från flera år tillbaka. Osorterade ögonblick, och filmklipp, från vardag, fest, resor, barnidrott, skolavslutningar, däckbyten, struntsaker och solnedgångar.

Och så ska man besluta: radera, göra kopior för ”riktiga” album (urvalet kan bli ett drygt arbete). Eller bara låta vara? Hårddiskarna är billiga nuförtiden. Risk finns också att bilder blir kvarglömda i föråldrad teknik – svåra att föra vidare.
Jag kan gilla gamla tider då filmrullen hade 24 eller 36 bilder – och man såg inte hur bilden blev. Fotograferade en tågluff 1991 under tre veckor med 36 bilder. I dag hade det blivit tio-dubbelt fler bilder i smarttelefonen på samma tripp.
Hur som helst. Man hamnar i valet: bevara, hårdrensa/radera, kopiera. Och: kanske sluta ta så många bilder. Ens eget minne duger bra också.

JONAS REDIN