Jag börjar så smått se ett litet ljus i tunneln efter en ytterst förkyld vecka.
När folk pratar om ”man colds”, så refererar jag till mig själv.
Där snackar vi man cold deluxe.
Förkylningar har alltid påverkat mig i stor utsträckning, jag tror inte att jag känner någon karl som blir mer ynklig och tycker mer synd om sig själv då än jag. Haha!


Något jag reagerat över under många år, är hur pass mycket min sinnesstämning försämras när jag åker på en förkylning.
Att man blir trött, less och inte direkt känner sig speciellt munter när man är omtöcknad och har ont är såklart inga konstigheter.
Men jag upplever en drastisk försämring av den depression och ångest som till någon del alltid finns i min vardag.
Det känns vissa gånger som att mattan fullständigt dras bort under mina fötter och jag sjunker plötsligt och oförklarligt ner i ett svårt hål.
Denna reaktion på en helt vanlig förkylning känns ju minst sagt rätt överdriven.
Att jag blir så nere vid en har jag tänkt till stor del beror på mig som person, och den kontrollmänniska jag är.
Att jag har svårt att bara vara, oförmögen att sköta alla de rutiner jag behöver ha i mitt liv för att det ska flyta på så smidigt som möjligt så jag kan må så bra som möjligt.
Som träning, kost, hushållssysslor och sociala åtaganden.
Jag har dock även funderat på om det inte skulle kunna vara något annat också, som sker i hjärnan. Något rent biologiskt.
Eter snabba efterforskningar hittade jag viss intressant läsning, bland annat en studie som pekar på ett samband mellan sjukdomskänsla och en försämring i det psykiska måendet.
Har man väldigt nära till att känna ångest och sjunka ner i depression i normala fall, så blir det ju så klart en än större påverkan på sinnesstämningen vid virusinfektioner som förkylning och influensa, än det kanske skulle bli om man inte drogs med ett lika besvärligt psyke.
Intressant, som sagt. Att det där, som när det gäller annat, kan finnas en koppling mellan det fysiska och det psykiska.
Även om det behövs betydligt mer forskning i ämnet.


Nu väntar en lugn helg, då jag hoppas ha ork till att fixa med lite saker som behöver göras hemma.
Och till veckan bör jag så gott som vara på banan igen.
Jag längtar efter att få ta ut mig fysiskt och återgå till en mer balanserad kost.
All färdigmat, glass och semlor, som jag tryckt i mig för att jag inte haft någon vidare ork för matlagning samt att det varit det enda jag känt ett uns sug efter, börjar stå mig upp i halsen.

Inte för att jag INTE uppskattat dessa…måltider…
De har helt klart lyst upp i förkylningsmisären.
Men det gäller att veta när det är nog. 😀