Hej hej på er!
Nu var det sannerligen inte igår jag skrev.
Jag har mer och mer saknat att blogga, men det är först nyligen som jag börjat känna att det är något jag orkar ge mig på igen.
Jag har precis sett att det kommit in kommentarer på några av mina inlägg under tiden jag varit borta härifrån.
Dem tackar jag för! Jag har – bättre sent än aldrig – svarat på dem. 🙂
Det har hänt något stort i mitt liv sedan sist.
För 6 månader och två dagar sedan fick jag en son.
Men vägen dit vart minst sagt krokig.
I början av februari förra året, precis efter att jag och min nya sambo bestämt oss för att försöka skaffa barn, vart jag till min stora glädje gravid.
Jag hade försökt förbereda mig på att det skulle kunna komma att ta lite tid, både för att jag kommit en bit över 30 och för att jag har endometrios vilket i en del fall kan försvåra det hela.
Så döm om min förvåning när det gick redan på första försöket!
När vi tagit oss igenom de där många och långa veckorna i början av graviditeten, och just passerat vecka 13, så började jag att blöda.
Man upptäckte en blodansamling (hematom) i livmodern, som man inte hade någon förklaring till, men som man till en början inte trodde skulle innebära någon risk för fostret då den var så pass liten (några cm i diameter) och satt på ”ett bra ställe” (snett ovanför där fostret låg).
Man bedömde att hematomet mest troligt skulle försvinna av sig själv inom några veckor, genom att antingen blöda ut eller tas upp av kroppen.
Så vart det inte, utan blödningarna förföljde mig, i större eller mindre utstreckning, genom resten av graviditeten.
Jag valde att göra ett uppehåll i min medicinering de första tre månaderna, för att undvika den lilla, lilla ökade risk för vissa typer av missbildningar som dokumenterats.
Brist på medicin, skenande graviditetshormoner och – senare – oron för vad de konstanta blödningarna skulle kunna ställa till tärde enormt på mitt psyke.
Blödningar under graviditet retar fosterhinnorna, lärde jag mig under denna tid, vilket i värsta fall kan få vattnet att gå och orsaka ett sent missfall eller en tidig förlossning.
Jag fick äta tabletter för att minska risken att nya färska blödningar skulle uppstå, vilket funkade sisådär.
Samt gå på kontroller hos specialistmödravården två gånger i veckan, och efter varje kontroll där det konstaterats att allt såg fint ut ökade hoppet om att det skulle gå vägen.
Läkarna sa att det absolut fanns en chans för mig att gå hela graviditeten ut, MEN att risken var stor att det inte skulle bli så.
Jag satte upp små delmål för mig själv, det första var att klara mig förbi vecka 22, då det finns en liten chans att barnet överlever om det skulle komma då.
Det andra delmålet var att ta mig förbi vecka 24, då över hälften av de barn som föds i den veckan överlever.
I vecka 24 fick jag två kortisonsprutor, för att skynda på barnets lungmognad utifall att.
När jag passerat mitt tredje delmål, vecka 27, vågade jag äntligen slappna av lite grann.
I mitten av vecka 28 fick jag en riktig störtblödning, och åkte i panik in till förlossningen där jag förberedes på att det kunde vara dags.
Även om jag visste att det mest troligt skulle gå vägen om han kom vid denna tidpunkt, var jag där och då ändå fullkomligt panikslagen.
Efter att ha legat inlagd i en vecka med misstänkt vattenavgång, visade det sig att förlossning inte alls var aktuellt.
Utan att det endast rörde sig om en extra kraftig blödning från hematomet, så jag blev utskriven. Lättnaden var enorm.
Jag hade tidigare en klar bild av hur jag tänkte att min graviditet skulle se ut: Jag skulle fortsätta träna (i den mån som rekommenderas så klart) och vara allmänt aktiv i vardagen.
Ingenting av detta fungerade, då träning riskerade att starta en ny blödning och en vanlig, kort promenad runt kvarteret resulterade i sammandragningar och smärta i magen.
Den extrema inaktiviteten gav i sin tur i alltmer smärtor i kroppen och stor mental påfrestning.
Att planera hela livet kring graviditeten var stundvis tärande, jag vågade sällan åka alltför långt bort från hemmet då jag aldrig visste när en större blödning skulle starta.
Jag började så småningom att slitas mellan förhoppningen om att han skulle stanna i magen till vecka 37, då han skulle vara fullgången, (då det fanns möjlighet för mig att bli igångsatt om jag ville, på grund av den stora påfrestningen på mitt psyke) och känslan av att jag snart inte orkade vara gravid mer, varken fysiskt eller psykiskt.
I början av vecka 33, efter misstanke om att jag läckt vatten i minst någon veckas tid men blivit avfärdad med att så inte var fallet, åkte jag in till förlossningen ännu en gång och där och då bekräftades det att det var tal om vattenavgång.
Efter att ha varit inlagd exakt en vecka med antibiotikadropp för att förhindra att jag eller barnet skulle drabbas av en infektion till följd av långvarig vattenavgång, föddes Alexander i vecka 33+5.
Trots att en del av mig fortfarande kände att jag önskade att han hade fått vara kvar till åtminstone vecka 37, kände jag nog nästan lika stor lättad över att en tid som aldrig kändes som att den skulle ta slut, äntligen tog slut.
Att jag klarade det. Att vi klarade det.
Att min lille kämpe stannade kvar så länge som han gjorde, och kom ut välmående.
Tacksamheten jag kände och känner från den dagen är, som många andra stora känslor, svår att sätta ord på.
Jag och min lille man firar in det nya året.
Om det just nu sitter någon i en liknande situation som den jag var i, som precis som jag gjorde googlar i förtvivlan efter positiv läsning och sedan hittar hit – så hoppas jag att min historia ska kunna skänka dig lite mer hopp på vägen. 
