Jag sitter och skrattar för mig själv medans jag skriver, jag sa till min sambo att jag tänkte skriva ett inlägg om nappar och hans respons var priceless: ”Det lät ju rätt så tråkigt, men ok”, typ. Haha.
Jaja, jag känner att det är ett inlägg värt att skriva i alla fall, så here we go. 😀

Innan Alexander föddes köpte jag ett par ekologiska nappar i naturgummi.
Det kändes bra att de var ekologiska och garanterat giftfria, och senare insåg jag att de hade fler fördelar än så.
På neo använde vi ”vanliga” nappar som vi köpte på apoteket, och när vi åkte hem följde ett gäng med oss.
De nappar jag hade köpt sedan tidigare blev liggande uppe i ett skåp.

Då hade inte jag koll på att man regelbundet bör kontrollera att napparna är hela, jag hade ingen större erfarenhet av bebisar sedan tidigare och det var liksom ingen som någonsin hade nämnt det heller.
En dag fick jag dock på eget bevåg för mig att jag skulle kontrollera den napp Alexander för tillfället använde, det var liksom som en instinkt som bara slog till som en blixt från klar himmel.
Jag blev förskräckt när jag såg att det blivit en reva rakt igenom gummit, en tids fortsatt användning och gummidelen hade i värsta fall kunnat lossna i munnen.
Jag kollade även reservnappen och där hade gummidelen börjat släppa på en sida.

Det lustiga var att napparna var använda högst några veckor, för att man ska byta nappar med jämna mellanrum det hade jag koll på.
De defekta napparna åkte ögonblickligen i soporna, och från och med då började vi använda dem jag köpte.
De är stöpta i en enda del, och därmed betydligt svårare att ha sönder.
Jag kontrollerar och drar i dem dagligen, Alexander har använt ett par stycken i några veckor nu samtidigt som han sakta men säkert fått tänder, och än finns det ingen tillstymmelse till minsta reva.

Jag beställde mina på Ekokul, men de börjar finnas lite överallt, bland annat på Barnens hus och större livsmedelsbutiker.
Så värt för att minimera risken för obehagliga överraskningar!

Jag var långt innan en graviditet ens var påtänkt, medveten om att den dagen jag fick barn skulle det mest troligt bli problem med att amma någon längre tid, i och med att jag äter en medicin som går över i bröstmjölken.
Under graviditeten bestämde jag mig för att jag efter födseln skulle göra ett uppehåll med medicineringen, så länge jag kände att jag fungerade någorlunda utan, var planen.
För att under den tiden amma + pumpa ut så mycket mjölk som möjligt och frysa in.


Den första tiden efter förlossningen kunde Alexander inte amma, utan åt endast via sond, så då pumpade jag så mycket jag kunde och orkade, och så kompleterades det med ersättning.
Som jag skrivit i tidigare inlägg mådde jag väldigt dåligt både under graviditeten och efter förlossningen, så det smartaste ur den aspekten hade väl varit att inte amma alls, och istället fortsätta med medicinen.
Det är som alltid lätt att vara efterklok, men när jag satt där efter förlossningen, med ett förtidigt fött barn som jag var livrädd skulle dra på sig någon infektion, så kändes bröstmjölk som det enda rätta.


En dag kom en av läkarna som hade följt mig under graviditeten, in på vårt rum.
Efter att vi pratat en liten stund, och hon förstått hur jag mådde, sa hon: ”Jag tycker att du ska låta bli att amma.
Det viktigaste för ditt barn är inte att få bröstmjölk, utan att ha en mamma som mår så bra som möjligt”.
Tanken på att ge upp var ångestladdad, och förstärkte min oro för Alexander.
Jag hade fått ett prematurbarn, som därav förmodligen var extra mottaglig för smittor än normalt, och nu kunde jag inte ens ge honom det som skulle vara allra bäst för honom, som kanske skulle kunna stärka hans immunförsvaret något.
Det tyngde mig enormt vid den tidpunkten.
Trots det så visste jag innerst inne att hon hade rätt.
Och det var precis de där orden jag behövde höra.


Jag kände aldrig någon direkt press från omgivningen om amningen, utan tvärtom var både personal på neo samt senare barnmorskan på BVC förstående och stöttande.
Dock har jag hört och läst otaliga historier från kvinnor som blivit mer eller mindre ifrågasatta och en del som blivit rent av illa behandlade, vilket jag tycker är upprörande.


Det är självklart toppen om amningen fungerar!
Men om det av någon anledning inte gör det, är det absolut ingen katastrof.
I utvecklingsländer där sjukdomsrisken är stor och dör det är brist på rent vatten kan det vara en fråga om liv och död, men i vår del av världen är ersättning helt okej.
Det är viktigt att poängtera, då jag vet att det finns många kvinnor som suttit, eller i detta nu sitter, med samma ångest och skuldkänslor som jag gjorde.
Något man inte ska behöva, då det är alldeles tillräckligt tufft som det är att just ha blivit mamma.


Nu, snart 8 månader efter födseln, känner jag mer än någonsin att det beslut jag motvilligt tog den där dagen på sjukhuset var det rätta för mig.
Det gjorde att jag fick möjlighet att fokusera på att må så bra som möjligt, vilket innefattar medicinering, för att kunna vara en så bra förälder som möjligt.


Jag fick även möjlighet att ”bli mig själv igen” snabbare, då jag slapp en längre tid med amningshormoner, vilket mest troligt hade blivit väldigt påfrestande för mig i och med att jag är så känslig för hormoner.


Så här med facit i hand känner jag också att har varit en nödvändighet för mig att jag och sambon kunnat dela på matningarna, jag insåg efter vägen att det hade varit för tufft för mig att axla det ansvaret själv.

En glad kille som har klarat sig mer än fint på ersättning. 🙂

Jag minns när jag i slutet av graviditeten sa till min mamma att
”Jag tror att det kommer att komma en smäll när det här är över”.
Lite så kan man väl säga att det blev också.
Det var som om kropp och sinne sa till att: ”nu har vi gjort vårt, nu tar vi semester”.
Jag var fullkomligt utmattad den första tiden efter förlossningen.
Som att luften fullständigt gått ur mig.
Jag sov dessutom riktigt dåligt, vilket såklart försvårade återhämtningen.
Jag var så psykiskt slut efter alla månader av oro, och nu tog en ny tid av oro sin början.
Trots att jag varit förberedd på att vi mest troligt skulle hamna på neonatalen, hade jag svårt att hantera situationen när den väl kom.
Graviditetshormonerna som fortfarande löpte amok i min kropp, och det faktum att jag drastiskt minskat min medicin de sista veckorna av graviditeten för att minska risken för utsättningssymtom hos Alexander, gjorde en redan tuff situation än mer tuff.


Jag kämpade för att orka spendera så mycket tid som möjligt inne i salen där Alexander låg.
Att se honom när han låg och snusade och verkade må väl gav mig alltid ett visst lugn.
Men tiden inne i salen innebar ofta även mental påfrestning.
Larmen som tjöt i tid och otid, varav många gånger från Alexanders håll, stressade mig enormt.
Barnen var kopplade till varsin monitor som visade puls och syresättning.
När pulsen eller syresättningen damp ner under ”gränsen”, larmade maskinen och personal gick fram för att kontrollera att det stod rätt till.


Jag försökte ta in personalens ord, om att det är normalt att för tidigt födda barn svajar i puls och syresättning, och att de för det mesta återhämtar sig själva.
Ändå satt jag där med hjärtat i halsgropen varje gång det tjöt.
Att inte riktigt veta vad man kunde förvänta sig från dag till dag var nog det tuffaste med allting.
Att ena dagen komma in i salen till en liten kille som andades bra själv, till att andra dagen – eller bara timmar senare – komma in och se honom med c-pap eller syrgas.
Jag hade nog, i och med att han föddes så pass sent och för att jag fått sprutor för att skynda på lungmognaden, trott att det skulle bli en lite rakare resa mot hemfärd.


Det var som att man levde i sin egen lilla bubbla.
Större delen av tiden, när vi inte var inne hos Alexander, gick ut på att försöka få i sig mat, och att försöka få lite sömn här och där.
Några gånger under dessa veckor fick vi besök av familjemedlemmar och vänner, vilket blev väldigt uppskattade uppbrott i vardagen.

Liten plutt på 35 veckor.




Fortsättning följer.