Version 2. Det krävs en ny ”regering” i Umeå. Ågrens attityd till ”buset” som försökte skrämma mig att köpa knark understryker behovet att S måste bryta med M samtidigt som någon annan måste våga stiga fram.
I. Det håller på att växa upp gäng kring knarkhandeln i Umeå. Alla VET detta utom de som inte VILL veta.
Polisen måste göra något. Och polisen gör något. Men vi andra måste hjälpa polisen. Jag tog initiativet till en manifestation på Rådhustorget fredagen den 31 augusti i år. Jag kan tänka mig att arrangera nattvandrare – bara jag känner de som vandrar. Det får inte vara cowboys. Det måste finnas disciplin och själva gripandena måste överlåtas till just polisen.
Men antingen gör jag något. Eller så gör jag mig olycklig.
Jag träffade på ett sådant gäng bestående av tre grabbar, och en vuxen man,. endast 30 meter från min arbetsplats. I går. Jag tänkte handla en läsk i min närbutik. Där stod dom – fyra stycken. Jag brydde mig inte om dom utan gick rakt igenom flocken medan adrenalinet började pumpa. Jag var tillbaka på Mimerskolans grusgård igen. Jag anade, jag visste, vad komma skulle och jag var tacksam för det jag har lärt mig i närstrid då jag gjorde lumpen. Det består inte av varken elegans eller ”fair play” men knarklangare sysslar inte heller med ”fair play”. Detta var inte tid eller plats för ”fair play”. Skälet till att jag gick rakt igenom flocken var att jag BÅDE ville in i den skyddande affären. Och SAMTIDIGT ville jag se vad dom skulle ta sig till.
Jag kände på dörren. Den borde ha varit öppen. Då jag vände mig om visste jag vad som komma skulle. Ett försök att sälja knark och kanske ett försök till rån, under alla förhållanden. Det går extremt fort i sådana tillfället. Det är som om allt rusar genom skallen, både i expressfart, och utan ansträngning. Jag har varit illa ute i Istanbul, i Jugoslavien och i Grekland, bland annat, i yngre år. Jag hade i tankarna funderat ut vilken av mina två väskor jag skulle slänga, inledningsvis, och vilken jag skulle använda som klubba. Jag hade även övervägt graden av våld och kommit fram till att om någon tog upp en kniv så fanns det inga begränsningar.
II. Affären borde ha varit öppen. Det var en halv timme till stängningsdags.
Jag vet hur viktigt det är att skapa någon sorts kontakt, så jag frågade på svenska hur mycket klockan var. Fast det visste jag naturligtvis. Män i min generation behöver inte leta i fickorna efter någon djävla mobil utan bara titta på vänster handled. Och det hade jag gjort.
”I don´t know” fnittrade en av de fyra killarna.
Man ska inte bli hög på sina egna produkter står det i alla deckare som jag läst, och detta for också genom huvudet på mig. Jag hade en av killarna till vänster, han som var hög och fnittrade, den vuxne mannen till höger. Och han förberedda sig uppenbarligen för att fråga om jag ville köpa något. Han liksom samlade mod. Troligen förstod han att han inte hade med någon drogliberal student att göra. Båda dessa var inom slag- eller sparklängd. Det två andra stod rakt framför mig men för långt för att hinna med i en blixtattack från min sida mot de andra i gänget. Även de såg rädda ut. Jag hade min plan klar OM jag skulle behöva använda våld.
”Do you wan´t to by something veeery special” kom det, som förutsett, från mannen till höger. Han log, inte bara med ansiktet utan även med rösten, samt med hela kroppen. Men hans leende liknade en grimasch. Även han förstod vikten av att bygga broar, där, i halvmörkret. De övriga tre var alldeles stilla.
III. Mitt svar blev väldigt hårt:
”You don´t talk to me about something like that, DO YOU UNDERSTAND” sade jag med väldigt aggressiv stämma. Denna stämma kommer automatiskt då man är redo att skada någon i självförsvar. Jag tyckte inte att detta räckte till så jag fortsatte med: ”AND YOU NEVER TALK TO ME ANYMORE, ABOUT ANYTHING, EVER. DO – YOU – UNDERSTAND”.
Killen till höger gick in i ett chocktillstånd. OM jag skulle ha använt våld så var detta tillfället. De två som var närmas hade varit chanslösa och de andra två för långt borta. Men det bättre i mig återtog kontrollen över viljan att skipa egen rättvisa. Och jag har dessutom andra att tänka på:
-mina anhöriga.
-det parti som jag tillhör,
Därför sade jag ”IT`S OK, NO PROBLEMS, JUST DON´T BOTHER ME, NOT ME, UNDERSTAND”. Min röst var fortfarande väldigt hård. Och hotfull. Jag tänkte då på att repressalier kan följa från de som står högre upp i näringskedjan. Knarknäringskedjan. Det var alltså bäst att jag stannade just där. Vid det muntliga.
Alla fyra nickade. De såg plötsligt ut som fyra små tonårsgrabbar som blivit påkomna med att ha pallat äpplen i en svart-vit 30-talsfilm. Han till vänster sade vädjande, men föga övertygande, ”he just wanted to sell you a cigarett”. Jag stirrade på honom med väldigt elak blick. Och han blev rädd han med. Han insåg att jag inte var någon knarkliberal student utan vuxen och redo att använda våld. Vilket uppenbarligen ingen av dem hade varit.Men de var van att göra affärer med drogliberala studenter.
IV. Det är viktigt att behålla initiativet.
Dom var trots allt fyra och troligen hade minst en av dem något sorts stickvapen. Så jag sade ”YOU LEAVE FIRST”. Jag ville inte vända ryggen till. Efter att ha arbetat inom kriminalvården, visserligen inte så länge, men tillräckligt länge, så visste jag bättre än att vända ryggen till. Speciellt mot en underboss, som blivit skrämd och också utskämd, i sina egna och i de övrigas ögon (även om de varit rädda allihopa). Men en boss ska vara en boss. Så jag måste utgå ifrån att han skulle kunna vilja återvinna förlorad prestige. Men de bara lommade iväg.” No problem” sade jag då de gick. Jag tänkte åter på ”de mina”. ”Oh, no problem” svarade han som hade försökt sälja. Underbossen. Jag gav honom en chans att rädda ansiktet genom att avsluta samtalet med just honom – vilket visade att jag insåg att han var boss. Och därmed hoppas jag att hans behov att ta revansch minskat.
Detta skedde igår. I Umeå. Det skedde 30 meter från utgången till min arbetsplats.
V. Anders Ågren är en primitiv skitstövel
Jag har alltid, sedan min tid i skolan, struntat i mitt eget liv. Jag föraktar mig själv för det jag gjorde, och också för det jag inte gjorde, och kommer så att göra detta till dess att jag dör. Det kändes som om jag bara ville få en anledning att försvara mig själv. Men idag har jag andra som är beroende av mig. Jag vill bli morfar och jag vill inte lämna min fru. Den politiska strid som jag fört, i organiserad form, sedan 1975 har gjort att även om jag ÄR lika självdestruktiv som då jag gick ut nian så agerar jag inte på samma sätt idag. Jag har lärt mig att andra vill ha kvar mig. Vissa andra. Jag vill inte att Marika ska behöva få några fler dödsbud om nära som gått bort på ett onaturligt sätt. Och jag älskar mitt barn. Jag vill hinna bli morfar. Och eftersom ungen tagit över så många drag från mig så lär detta dröja. Men morfar vill jag bli.
Men visst är det, relativt andra, förhållandevis lätt för mig att hantera en situation som den beskrivna. För hur skrämma någon som inte är rädd om livet? Och som KOMMER att använda våld i självförsvar. Så mycket våld som det krävs.
På den sista gruppledardebatten avslutade Anders Ågren sitt inlägg på temat om ”oron i Umeå” med en gammal slogan, så gammal att Anders Ågren, som måste vara en alien, troligen uppfattar den som ny. Eller så hade han just läst något som han trodde var nytt. Denne skrivbordsgeneral I samband med gruppledardebatten på restaurang skrek han, olidligt teatraliskt, till den uppenbarligen lättroade publiken ”lås in buset”! Jag vet inte om tönten även lade till ”och släng bort nyckel”. Jag hade nämligen slutat lyssna.
Men Ågren, din dumma djävel, då jag arbetade som kriminalvårdare nere i Västervik med män som begått våld i nära relation så tog jag och mina dåvarande kollegor vid. Vi tog vid just där du, du och den delvist salongsberusade publiken på REX, stampade i golvet och applåderade. Vi fick ”buset” forslat till oss. Och en dag ska dessa grabbar ut. Det var det som jag tänkte på under hela min tid där. Att det jag gav verkligen betydde något. För vissa av dessa var förlorade. Andra var det inte. Ett par killar grät när jag slutade. De jag hade nått fram till. Delvis berodde det på att vi talade samma språk. Men inte samma metoder. Därför befann vi oss på olika sidor om gallret – i bildning mening. Vi befann oss bredvid varandra. Jobbade ofta sida vid sida. Men jag använde inte knark och jag kunde lägga band på mig. När jag blev ursinnig.
Vissa av dessa grabbar hade gjort saker som, om jag skulle berätta så skulle min personlighet försvinna för den som jag berättade för. Det enda som skulle bli kvar av mig är den bild som den personen som fått höra någon av mina historier kommer att skapa i sin egen hjärna och som jag kommer att förknippas med så länge den personen heter. Jag själv skulle försvinna. Ersatt av den historia som jag berättat.
Så ni, alla ”lowlife”, som brölade och applåderade åt HERR KOMMUNALRÅDET SJÄLVT, Anders Ågren, kom ihåg detta: Jag och mina kollegor tog vid just där. Just där inlåsningen skedde. Och det var vårt jobb att se till att grabbarna var bättre när dom kom ut än när dom kom dit. Missförstå mig inte. Jag är inte någon blöthjärtad liberal (varken av borgerlig eller av vänstertyp). För övrigt finns det ingen skillnad mellan dessa två kategorier.
Jag anser att inlåsning är rätt – i en rad fall.
Men då man är så förbannat dum att man tror att processen slutar i och med med inlåsning, och inte fortsätter, då ska man aldrig styra ens en optimistjolle. I en toalettstol. Då är man en skithög Jag har sällan varit med om något så förbannat skrämmande primitivt, i politiska sammanhang, som på REX den gången då Ågren ropade ”lås in buset” och fick en rad bröl tillbaka från den (delvis) salongsberusade publiken. Eller den pöbel som Ågren försökte skapa. Och om du, käre läsare, var där och brölade den kvällen så hoppas jag att du har vett nog att skämmas. För du borde göra det.
VI. Vilka ska styra Umeå – vilka ska inte styra Umeå
Muslimer har jag absolut inget emot. Eller kristna, eller judar, eller hinduer eller buddister. Men islamister som Muslimska brödraskapet är mina motståndare. De vill nämligen avskaffa allmänna och fria val – för män och kvinnor – till en lagstiftande församling som i Sverige kallas för riksdag, i Storbritannien för parlament och i Tyskland för Förbundsdag. Istället vill de att samhället ska styras genom tron på en gudomlig rättsskipning baserad på 350 verser ur Koranen plus berättelser om Profeten Muhammeds gärningar och uttalanden (sunna). Dessa är från 600-talet och måste naturligtvis tolkas av ett självutnämnt prästerskap. Islamisterna har infiltrerat alla partier, mer eller mindre, och de är mina motståndare oavsett i vilket parti som de befinner sig i. Eller i vilken Tingsrätt de befinner sig.a) Islamister ska inte vara med och styra Umeå.
a) Nummer två i Miljöpartiet är islamist. MP kommer aldrig att få en ytterligare chans att styra Umeå – om vi kan stoppa det.
b) Primitiva personer som Anders Ågren ska heller inte få styra Umeå. Men till skillnad från islamisterna i Muslimska brödraskapet – som tog sig ända in i regeringen just via det struktur- och principlösa Miljöpartiet – vill inte Anders Ågren styra Umeå. Han trivs bra med att gnälla – i opposition. Ågren ska aldrig få styra Umeå om vi kan stoppa det. Men visst har det funnits bra Moderater. Ett helt gäng. Skälet till att jag inte ville att dessa skulle styra Umeå var att vi inte hade samma politik. Men när det gäller Anders Ågren tillkom det en ny och rent personlig aspekt då han nästan vrålade ”lås in buset” som om det var slutet – något sorts ”end of the line”. Det var rent obehagligt kortsiktigt. Varför de övriga borgerliga partierna, och andra moderater, finner sig i denne lille kostymnisses ledarskap övergår mitt förstånd.
Men låt oss gå tillbaka till Socialdemokraterna: S har svårt att förstå den nya skiljelinje som uppstått i det svenska samhället och som tar sig uttryck i form av hedersförtryck och religiös extremism. Vänsterpartiet har ännu svårare att fatta. Hos dem är sjukdomen obotlig.
VII. Tillbaka till knarklangarna utanför min arbetsplats
Jag undrar: hur skulle skrivbordsgeneralen Ågren ha agerat om det varit han som stått utanför min arbetsplats i går kväll. Skulle han ha ropat ”lås in buset” då och försökt sig på ett civilt gripande.
Eller skulle han ha skitit i byxorna?
Vi ska låsa in vissa. Men kom ihåg: efter 2/3 av strafftiden kommer de ut. Visst kan vi ändra på detta så att alla får sitta inlåst hela strafftiden i stället för att som idag – om de skött sig i fängelset – få villkorligt under straffets sista 1/3. Men ut kommer de någon gång i alla fall.
Och frågan kommer alltid att vara: kommer grabbarna ut bättre, eller sämre. Denna fråga ställde sig aldrig Anders Ågren, den kvällen på Rex, onsdag den 29/8? Det var den frågan som jag ställde mig varje dag i Västervik. Även då jag blev utmanad.
PS. Jag kommer att snacka med polisen – om nu någon undrar. DS.