Vi lämnade helvetet på Mimer 1969. Fyrtio år senare träffades klassen för att fira detta. Men du kom inte. Detta är till dig.
Vi som höll i arbetet med att spåra och organisera alla från gamla 7F – den klass som börjat tillsammans hösten 1966 – och vars stomme bestod av killar och tjejer som hållit ihop ända sedan tiden på Sofiehemsskolan, fick en väldig respons. Vi nådde nästan alla. Och vi fick ett fantastiskt gensvar. Det var några som inte kunde komma och som djupt beklagade detta. Men det var alltså en tjej som inte ville komma. Hon hette Kim Ulvéus. När Anki berättade detta för oss andra – vi var två tjejer och två killar i kommittén plus Kerstin på distans – blev vi alldeles tysta. Både killar och tjejer på 56 år.Jag mindes att det var svårt att se på de andra tre vid bordet. Vi visste alla. För en stund kände vi oss förlägna för varandra. Och skamsna. Tiden hade hunnit ikapp oss.Vi hade varit vedervärdiga mot Kim. Vi killar hade på ett handfast sätt förvandlat hennes liv till ett helvete. Snöbollar var bara en metod. Vi hade markerat att hon inte tillhörde gemenskapen på ett fysiskt sätt. Tjejerna hade frusit ut henne. Det hade varit deras metod att visa Kim att hon inte utgjorde en del av gemenskapen. Därför satt vi tysta, alla fyra i kommittén, då Anki gav beskedet om att Kim inte ville komma. Jag vet inte vad de andra fyra hade gjort mot Kim. Jag visste bara vad jag hade gjort. Men vi visste alla att vi bar på en kollektiv skuld. Det var en fruktansvärd stund. Den varade inte länge. Det gör sådan stunder sällan. Det är ett av minnets trick. För det kan kännas som om smärtsamma ögonblick varar i en evighet.Vi i kommittén träffades på fiket intill Filmstaden och det var full rulle där inne. Folk var högljudda och sprang omkring. Jag tror även att musiken spelade. Allt var en djävla kakafoni. Men för mig försvann hela världen för en stund. Det slog mig återigen, hur fruktansvärt Kim måste ha lidit, och att smärtan fortfarande fanns kvar hos henne. Hon ville inte komma.
De av oss som inte hade gjort henne illa, aktivt, hade inte försvarat henne. Eller så hade de stött bort henne. Trots hennes utsatthet. Vår skuld var verkligen kollektiv. Därför satt vi tysta, alla medvetna om sin del av skulden, som plötsligt blev så brutalt tydlig. Kontrasten gjorde det hela värre. För de som ringt runt, jag och de övriga, hade alla fått en sådan positiv respons. Majoriteten av klassen kunde komma till vår återförening. De hade alla varit positiva. Glada. Till och med jätteglada. Över initiativet och över möjligheten att åter träffa de övriga. Och de som inte kunde komma till återföreningsfesten hade varit påtagligt ledsna över detta. Vi i kommittén hade känt oss ordentligt uppskattade. Kerstin, som hade värvat mig till kommittén, och som själv inte bodde kvar i Umeå, men som hölls informerad av oss andra, var också glad. Och så, mitt i alla denna glädje, detta Nej från Kim.
Det finns ett uttryck på engelska, som ofta sägs av någon av huvudkaraktärerna i en film, exempelvis när de fått höra att deras partner har varit otrogen med en nära vän vilket gjort att filmkaraktären drabbats av en chock. Uttrycket lyder: ”I didn´t see that one coming”.
Men när Anki redogjorde för de hon ringt, och slutligen kom till Kim, var det som om taket ramlade ned i huvudet på mig. Men först hängde taket löst. Och hotfullt. För jag minns att jag hann tänka ”måtte hon ha sagt Ja till att komma – så jag får en chans att be henne om förlåtelse”. Jag tror faktiskt att jag slutade andas när Anki kom till Kims namn. Men taket ramlade ned. För Kim ville inte komma. ”And I did see that one coming”.
Mina minnen gick till gågatan. Samma gågata som idag. Just sedan du gått över Vasagatan i riktning mot Rådhustorget. Vi ska strax dit.
Med minnet som källa
Innan jag går vidare vill jag reda ut en sak. Jag vet att minnet är en opålitlig källa. Minnet tar fasta på fragment av ens egna minnen samt av andras (berättade) minnesfragment. Och ur denna samling av fragmentariska minnen lägger hjärnan ett sorts pussel. Men inte nog med det. Hjärnan accepterar inte tomrum. Så då minnesfragmenten inte räcker till för att skapa en logisk helhet så fyller hjärnan själv ut tomrummen. Därför är verkligheten sällan eller aldrig som vi minns den. Även för de av oss som, liksom jag, har ett smärtsamt bra minne var verkligheten sällan som vi trodde.
Det har visat sig att saker som jag varit bombsäker på har varit felaktiga när jag kollat olika händelser mot fakta som ibland finns tillgängliga. Eller när jag jämför mina minnen med andras. För även om andra oftast accepterar min version, eftersom jag ofta minns mycket mer och mycket tydligare än andra, så är inte ens mitt minne pålitligt. Minnet spelar oss ständiga spratt.Minnet ljuger!
Men den känsla som lever kvar kring händelserna på Mimer ljuger inte.
Förödmjukelser som inte går att komma över.
Vi killar löpte risken att inför alla elever på hela skolgården – också inför den du var kär i och inför dina bästa kompisar – tvingas gå ned på knä, knäppa händerna och sedan be om ursäkt för att du var så djävla ful (eller så djävla dum). Antingen det eller slås blodig. Och det var heller ingen lögn att du var rädd för detta ögonblick, även om ögonblicket aldrig kom, under hela skoldagen. Speciellt under åttan. Vi levde under ett ständigt hot. ”Mimer, I hate every inch of you”. Vår version av Johnny Cash´s låt ”San Quentin”. Det var så vi såg skolan – som ett fängelse.
Människojakt på gågatan.
Det var vinter och vi gick troligtvis i åttan. Det var sannolikt i februari-mars 1968. Vi såg Kim med en kille (som jag tror) var ett par år äldre än henne. Detta utspelade sig sannolikt under en frukostrast kopplad till en håltimme. Så vi hade tid att dra runt på stan och härja. När vi såg Kim med killen på gågatan såg hon lycklig ut. Den ett par år äldre killen såg också lycklig ut. Vi som kom var ett killgäng från 8F. Åsynen av en Kim som gick där med en kille och såg lycklig ut skapade ett sorts ursinne som för mig, idag, framstår som om det kommit samtidigt för oss alla. Men en av oss kan ha tagit på sig ledarrollen. Någon vrålade Kims öknamn och flocken av killar böjde sig alla ned, som på kommande, och kramade snabbt en snöboll.
Både Kim och killen sprang. För livet. Och hälften av oss följde efter. Vissa av grabbarna var riktiga ”hardhitters”. De kastade hårt. Halva styrkan förföljde Kim och killen, skrikande bland annat hennes öknamn. Vuxet folk vek undan. Vi var sannolikt en skräckinjagande syn. Jag tror att Kim och killen räddade sig in i en affär. Troligen sprang de in på Tempo. Ungefär där Utopia nu ligger. Vem fan trodde Kim att hon var. Vi bestämde vem som fick vara lycklig eller inte. Och hon tillhörde inte de som skulle vara lycklig. Ingen tänkte den tanken. Inte på detta tydliga sätt. Men ändå var det så vår reaktion hade varit. Hennes lycka hade väckt ett sorts ursinne. Jag tror även att vi senare frågade ut henne om vilken djävel hon gått omkring med på stan. Och hon fick veta att killen såg förbannat ful ut.
Jag är rädd att vi förstörde något fint. Mellan dom två. Jag är rädd för att hon hittat någon hon aldrig hade kunnat hitta på Mimer på något annat ställe. Och jag är rädd för att vi skrämde bort honom. Från henne. Jag vet inte. Jag vet inte om de var ett par. Men jag är rädd för att vi förstörde något fint. Jag hoppas att jag har fel. Men jag tror att det var just detta som vi åstadkom. Och det är svårt att laga något åt någon. Exempelvis 49 år senare. Times waits for no one. Inte heller på den ångerfulle.
Ett par veckor efter återföreningsfesten åkte jag hem och hälsade på hos Linn. Vi kom att prata om våra olika klasskompisar. Slutligen kom Kim upp. Vi satt och tittade på ett gammalt klassfoto där Kim var med. Linn frågade mig vad vi hade sett för fel på henne. Han sa ”hon ser ju så snäll och trevlig ut. Söt också”. Jag tror att fotot var från femte klass och därmed från mellanstadiet på Sofiehemsskolan. Vi talade plötsligt som om vi fortfarande gick på mellanstadiet.
Kanske kan jag, genom att berätta om Mimer, och därmed bryta något av denna äckliga tystnadens kultur som så ofta råder i Sverige, kanske göra något för någon? Kanske. Jag vet att jag har en skuld att betala. Jag vet att andra har en skuld, inte bara till mig utan till många andra, som också gick på Mimer. Men hur de handskas med denna skuld råder inte jag över. Det jag vet är att jag måste försöka betala av på min skuld. Även om detta är fåfängt. För i många fall är det försent. Men efter att ha sett denna omätbara sorg, vid min sida, insåg jag att det var ett måste att försöka. Försöka betala av något.
Sedan jag börjat skriva om Mimer har folk hört av sig.
Det handlar om människor som jag inte träffat sedan jag gick ut Östra gymnasiet 1973. Jag har även fått mail från Norge. Och kommentarer från en ort på amerikanska västkusten med orden ”jag minns det som igår”. Dessa kontakter har alla en av två saker gemensamma: de handlar om folk med minnen från Mimer. En kille har också velat berätta om hur outhärdligt det kunde vara även på andra högstadier i Umeå.