…

Kom hem från jobbet bortåt sjutiden ikväll. Vi hade julfika på Mariaskolans veckokonferens. Lite smörgåsar, skumma tomtar, glögg och Aladdin m.m. gjorde att middagen kändes överflödig.

När jag la mig i mjuka rumssoffan och skulle till att skriva lite blev jag strax en smula "John Blundgrusig" i ögonen. Telefonerna var nedtonade och jag tänkte sova en 10-15 minuter, men ställde inte mobilen. Förlitade mig på att hon som stökade på till SR:s Webbradioprogram "Klassisk jul" skulle leva om så pass att det inte var någon fara.

Det kan ha varit grundtröttheten, välbefinnandet som sprids med icke-kletiga julsånger eller kanske den idoga hustruns tysta arbete. Jag sov i alla fall en timme. Då kom doktorn.

Iklädd nya stiliga handskar och reflexväst knackade han på för att höra om jag skulle med ut och gå. Hustrun kom in med frågan i "salen" och fann mig sovandes.

Kroppen nynnade pömsigt på sova-sova-sova och det kändes ganska gosigt under pläden. Särskilt jämfört med 15,7 minus utanför timmerväggarna. Jag avböjde och sa att jag var nog för trött. Medan frun och doktorn pratade om pepparkakor eller något vaknade jag till och bad att få några minuter på mig.

Det blev en frisk tur i krispigt vinterväder. Förbi kyrkan, upp mot Hemberget, förbi Willi, Plus-Sverker och så hem. Latheten fick smisk. Doktorn har motionerat mer regelbundet under hösten och fått till en hiskelig gångfot.

Får se hur det blir med nattsömnen. Den hade nog tagit mer stryk om doktorn inte kommit.

…