Det var tänkt att onsdagen skulle ha blivit en inlandsdag, men så blev det inte. Helgens förkylning gjorde att det kändes för osäkert.
Det blev ett par, tre kortare aktiviteter istället.
Bland annat har det blivit mycket samtal med unga vid valstugan på Rådhustorget. Både med "röstningsvuxna" och inte. Jag är både förvånad och inte över hur väldigt lyhörda man är för frågorna som egentligen hör till de allra viktigaste för de unga, men som politiker ofta mörkar. Man fattar utmaningarna för morgondagen, absolut!
Torsdagen blir också till stor del en ungdomsdag. Förmiddagen blir med åttor och nior på Hammarskolan i Vännäs. Ser fram emot att komma till min gamla skola där jag gjort både vettiga och mindre vettiga saker. Där jag förresten en gång vann ett spännande val till elevrådsordförande. 😉
Etikett: val2010
Haffad av polisen
Idag var det finbesök igen. Hillevi Engström, kriminalinspektör i det civila, är riksdagsledamot och moderaternas talesman i jämställdhets-och arbetsmarknadsfrågor. Gissningsvis ett ministerämne för den närmaste framtiden. Idag var hon med oss i valstugan i Umeå mellan diverse verksamhets- och företagsbesök.
Halverad debattserie
Det verkar som om det bara blir en debatt med rödgröna sidan för min del, Jonas Sjöstedt (V) nästa onsdag. Lars Lilja (S) harfullt program och har inte tid med någon drabbning innan valet. Vi får väl se om det blir någon efter. 😉
För övrigt har jag kommit ut ur förkylningen,känns det som. Inget vidare att köra på om det känns som om handbromsen ligger i.
Tillväxten ökar möjligheterna
…
Det går bra för Sverige nu. Det finns det många belägg för.
Det finns många osäkerheter i världen, men just nu sticker Sverige ut mot omvärlden på ett positivt sätt.
Vi får vänta att det går upp och ner och även betänka att få, om några, resurser är oändliga. Det ska vi ha med i beräkningen. Samtidigt blir det mer än svårt att tänka på och investera sig till en bättre miljö om man ingen tillväxt har. Det är också dagens arbete och tillväxt som säkrar pensionerna.
Vi ska inte rösta tillväxtfientligt och vi ska inte ändra på vinnande lag.
Att motarbeta unga människor
…
En av gymnasieungdomarna jag har kontakt med berättade just något upprörande.
Klassen ska ner till valstugorna på Rådhustorget endera dagen. Läraren sa till eleverna att inte berätta från vilken skola de kom, då skulle de bli bättre behandlade än om de berättade.
Jag hoppas verkligen att läraren gjorde en felbedömning. Om det skulle finnas fog för varningen, hur kan man bemöta unga människor så att man särbehandlar och förstör för dem på grund av att man inte gillar skolan där de går?
Pionjärer och pantertanter
…
Det blev en intressant tisdagkväll i Vännäsby, med både allvar, skratt och eftertanke.
Under rubriken "Har 100 år i fullmäktige gett kvinnor mer makt?" gav Ulla Löfgren och Elisabeth Eriksson glimtar från två moderata föregångskvinnors liv och arbete i Västerbotten. Jag gör ett försök till referat, jag får be Ulla och Elisabeth korrigera om jag fått saker om bakfoten.
Den första kvinnan var Helena Ljungberg, född Grafström 1865, som 1903 var med och startade Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Västerbottensföreningen startade samma år.
1909 togs beslutet att kvinnor kunde bli medlemmar i fullmäktige. 1910 var första valet det kunde ske och 10 kvinnor valdes in, i hela Sverige. Alltså nio år innan det beslutades om allmän kvinnlig rösträtt och elva år innan första valet då det trädde i kraft. Innan 1921 hade myndiga kvinnor som betalade skatt rösträtt.
Det skulle ta 70 år till innan den första kvinnan blev kommunalråd i Sverige.
Bland de tio invalda fullmäktigeledamöterna 1910 fanns Helena Ljungberg i Umeå. Hon stannade bara ett par år i uppdraget och dog 1923. Den kvinnliga representationen ebbade senare ut för ganska lång tid på de flesta håll i länet.
1917 bildade de konservativa kvinnorna "Moderata kvinnors rösträttsförening". Då hade Moderata kvinnoförbundet i Stockholm funnits sedan 1911. Man hade uppförsbacke, man motarbetades rejält av förstakammarhögern. Citat: "Stora fyrkantiga män med mäktig avföring". I andra kammaren var det öppnare.
Första Moderata kvinnoföreningen i Umeå bildades 1920. På 30-talet tog det fart med Elisabeth Gip (uttalas Jeep), inflyttad till Spöland, i nuvarande Vännäs kommun. Hon var född 1895 i en Schartauanskt präglad timmermansfamilj i Blekinge där alla barnen fick ta del av akademiska studier. Inte vanligt dåförtiden.
Elisabeth var en kraftfull dam, duktigt att tala och skriva. Som de flesta andra politiskt aktiva kvinnor på den här tiden var hon brett engarerad i samhälle och föreningsliv. Hon drog igång många kvinnoföreningar. 1936 fanns det 27 föreningar med 2750 medlemmar i Västerbotten! Hon skrev också en bok om dem. "Västerbottens högerkvinnor".
1942 fanns 15 moderata kvinnor invalda på olika politiska uppdrag i Umeå. Inte dåligt.
Det blev senare stormigt och stridigt av orsaker kvällens berättare inte gick in på. Elisabeth Gip flyttade söderöver och tog hand om sin sjuke far i Rotebro. Hon blev bl.a. redaktionssekreterare på Läkartidningen. Jag roade mig med att google hennes namn när jag kom hem och hittade det här om henne i en del av Läkartidningens 100-årsskrift ("Den stora omläggningen 1965"):
"Tidningen var i stort sett en person, och det var fröken Elisabet Gip, en intelligent dam i 60-årsåldern när jag kom. (I själva verket då nästan 70, min anmärkning) Till "Offentliga underrättelser" hade hon hjälp av någon på Medicinalstyrelsen, men annars skötte hon allt: annonser, korrektur, inlämning till tryckeri etc. Gunnar Berg (redaktör och överläkare) läste inte ens alla artiklar."
Det var alldeles säkert en duglig pantertant det här.
Ulla Löfgren avslutade med att bl.a. ta två exempel på hur synliga kvinnor i framskjutna positioner angripits och angrips på ett alldeles speciellt vis av media och "partikamrater". Det var tänkvärt ur flera aspekter.
Liksom hela tisdagkvällens träff i församlingsgården i Vännäsby, ordnad av Medborgarskolan och min fru Agneta.
Det blev ett långt fikasamtal.
Före detta riksdagsledamoten Ulla Löfgren till höger.
Tågordning
…
Pratat tåg i någon dryg timme med ett proffs inom tågtransporter.
Skulle man eventuellt bli rikspolitiker måste man ta till sig information från de initierade om hur saker fungerar och hänger ihop. Sen är det en konst att hålla isär fakta, åsikter och egenintressen. Vare sig det nu gäller lastbils-, tågtransporter eller annat.
Efter den här dryga timmen vet jag i alla fall betydligt mer om hur lite jag vet om området. Det är inte så tokig början som det kanske låter.
Vi hann prata både Trafikverket, operatörer, diverse nya terminaler och banavgifter. Svårigheter, möjligheter och risker med olika saker som är på gång inom den spårbundna världen.
Det är bra med ett brett kontaktnät, det kan ge väldigt mycket och motverka fördumning.
Framför kameran och verkligheten
Framför kameran och verkligheten. I förmiddags var det kommunstyrelsens arbetsutskott här i Vännäs. Mest ekonomiredovisning, både plus och minus.
Våra största förvaltningar är Barn och utbildning samt Vård och omsorg. På grund av att många boende på Brattby vårdhem fördes över till Vännäs vid nedläggningen har vi Sveriges största handikappomsorg, per capita. De här förvaltningarna omsätter en bit under 200 miljoner var.
Genom de här två förvaltningarna och dess personal får vi en stor del av vår välfärd och hit går det mesta av invånarnas kommunala skattepengar. Det är en grannlaga uppgift att fördela de begränsade resurserna på rätt sätt. För dem som alltid tror att det "finns mer att hämta" någonstans är det inte så svårt, det är bara att ösa på.
För oss som vet att det inte är så är det lite knepigare. Det gäller att hushålla så att det fungerar både för oss idag och för barnen i morgon. Att satsa lånade pengar kostar ränta och skulder ska betalas. Det är inte alltid snällt att vara snäll.
Det var verkligheten.
Idag filmades också flera av politikerna på fullmäktigelistan. De som ville och hade tid fick 30 sekunder på sig att presentera sin politiska inriktning för väljarna. Jag kan tala om att den tiden är kort.
Oväntade lyckönskningar
…
Det är inte alla lyckönskningar som är riktigt väntade. Jag har den senaste veckan fått sådana från väldigt olika håll. Faktiskt från enstaka företrädare från alla partier "på andra sidan" också. Förutom de lite mer förståeliga, på "hemmaplan".
I ett par fall tolkar jag det så att just dessa rödgröna personliga vänner nu räknar med en Alliansseger. I ett par andra så att man gärna ser att jag kommer in i Riksdagen, trots allt och fast man ännu hoppas på en senkommen totalvändning i opinionen.
Mycket, mycket viktigare än att jag kommer in bland de 349 är det att vi får en majoritetsregering. En regering som som kan regera och inte hela tiden hamnar i låsningar mellan (den rödgröna) minoriteten och, eventuellt, ett SD med sin underliggande agenda.
Ojoj, så viktigt det är att vi röstar fram en majoritet, Alternativen kan bli väldigt dyra och sänka politiken för lång tid. En kvinnlig V-ledare jag mötte för ett tag sedan menade att det allra värsta vore en Alliansmajoritet. Jag tror faktiskt att de flesta på hennes sida är klokare än så.
Att Alliansseger och majoritet är det viktigaste utesluter inte att man kryssar. Jag säger som jag brukar; Ingen sedel utan kryss! 😉
Något större försprång
…
Skops senaste mätning visar på ett något utdrygat försprång för Alliansen.
Det känns bra, men behöver bli ännu större. Det är bara att jobba på.
När det gäller några speciella frågor hoppas jag också på några utspel från Alliansen innan valet. Då vore saken säkerligen klar, även majoriteten.
Senaste kommentarerna