…

Kom just in från en sen träning. Det var varmt i huset, lite ljus var på och mer blev det när jag tryckte på knappen. Jag var törstig och det fanns vatten i kranen. Det finns mat hemma så att Agneta och jag kan äta både ikväll och i morgon.

Det kändes ungefär som för mannen jag pratade en del med idag. Han blev nyligen så glad när han satt och körde sin buss med skolbarn. De pratade och skrattade, det var vårvintervackert ute och han kände att han hade allt han behövde. Trots genomlidna tider av sjukdom, arbetlöshet och annan sorg berättade han att han den där stunden i bussen kände en oerhörd tacksamhet för att han fick ha det som han hade det och göra det han gjorde.

Jag kan inte förklara det ondas problem. Mina ögon fylls med tårar när jag på Aftonbladets webbsida ser 66-årige Yoshikatsu Hiratsuka gråta framför de snötäckta resterna av sitt hus. Jag hörde ikväll hur människor i min närhet mitt i livet drabbats så hårt att jag inte kan ta in det.

I allt obegripligt svårt kan jag inte tänka mig skapelsen och existensen utan att räkna med Gud, En god Gud som vill rädda oss från det ondaste onda genom Försoningen som skedde när Den Oskyldige dog för de skyldiga. Det är honom jag och busschauffören mitt i allt svårt känner oss tacksamma emot.