…
Fick härom dagen ett trevligt samtal från LRF som tyckte jag skulle bli medlem. Lite oväntat för en som inte har kor eller skog, tydligen låg ett och annat jag skrivit och skrivit på angående statens märkliga skogskonfiskeringar bakom.
Jag förklarade min stora uppskattning av de gröna näringarnas folk som betyder så enormt mycket för oss i välgångstider och närmast allt, rent jordiskt, i tung motgång. Det svenska och nordiska jordbrukets minimala antibiotikanvändning medverkar också till att vi har tillgång till penicillin lite längre än om Spaniens, Tysklands och Danmarks överanvändning skulle råda överallt. Vid hotande ofärd betyder försvaret något så länge det avskräcker, blir det verkligen krig och avspärrning så hänger allt på att vi har tillräckligt av egen matproduktion.
Jag blev inte medlem (kanske skulle någon även se sånt som röstfiske *s*), men jag lovade att göra vad jag kan för svenskt jordbruk – vårt livsmedel och vår livförsäkring.
Etikett: matproduktion
Från stora världen till byn
…
Gillar den här utveckligen. När unga människor flyttar tillbaka från stora, vida världen och etablerar sig kraftfullt i byar som Tvärålund. Har inget emot staden, det behövs balans mellan städer och byar och kreativa centra av olika slag. Men gillar levande landsbygd och t.ex. att många barn kan få växa upp med en ”frigång” man bara kan drömma om i städerna.
Utvecklingen ja, härom året var det som sagt första gången på länge som fler flyttat Till byarna än från. I Tvärålund är det tveklöst så.
Lycka till!
Maten i mitten i Vännäsby
…
Fick syn på den här bilden i ett forum för dem som är uppväxta i Vännäs kommun. Älven till höger är Umeälven och längst bort ser vi där den förenas med och ”tar över” Vindelälven.
Fotot visar hur Vännäsby kunde se ut någon gång på 30-talet. Den som kan sitt Vännäsby rekommenderas att leta reda på veterinärsvillan så har ni orienteringen klar.
Man kan göra många reflektioner. En som kommer till mig är att vi ser en by där den bördiga jorden nyttjas maximalt. Maten är i mitten, behöver inte transporteras överdrivet mycket och är inte beroende av så många insatsvaror för att produceras.
Läget är på gott och ont ett annat idag och dåtiden ska inte glorifieras. Men skillnad är det.
Jag vill betala mer
…
Det är förstås lätt att säga för den som har råd och varken har liten eller stor familj, men jag skulle verkligen gärna betala både en, två och tre kronor mer för mjölken, filen och yoghurten jag köper från Norrmejerier. Bara pengarna gick till dem som håller landet öppet och byarna levande. Dem som tar fram bra mat på ovanligt miljö- och djurvänligt vis och står för största och viktigaste delen av beredskapen om något av det otänkbara skulle hända. Det senare har tyvärr blivit mer tänkbart på slutet.
Jag blev ledsen in i hjärtat när jag läste om sänkningen av mjölkpriset till bönderna i vk.se i eftermiddags. Jag förstod plötsligt mer av det underförstådda jag hörde när jag talade med ett par av de ledande på Norrmejerier idag.
Jag hörde också röster och såg kända ansikten framför mig. Både av skuldfria och mer småskaliga bönder och stordriftande och tungt skuldsatta. Allt fler av de första funderar på att helt sluta med backaffärerna medan de hårt belånade inte har något reellt val.
På t.ex. Twitter kan man höra totalt marknadstroende maximalliberaler uttala sig rätt korttänkt när det gäller svensk matproduktion. Det blir ibland både raljant och hånfullt. Som om maten vore precis vilken vara som helst. Som inte alls behöver framställas i Norrland och Sverige. Det fungerar inte så. Världen är inte så ”schematisk”.
Mat är inte smarta telefoner eller annan elektronik, inte bilar, lågprofildäck, mode, gardiner eller musik. Det är livsmedel, den absoluta livsnödvändigheten. Mat måste också produceras på marknadsmässigt vis, men vi måste se till att mat produceras och i möjligaste mån överallt där folk finns. Däribland Sverige, Norrland och Västerbotten. Ser vi inte till det idag kan de som kommer efter oss drabbas hårt. Vi kan hinna drabbas själva. Det kan gå fort.
Mjölk ”är” inte bara mjölk, yoghurt, ost, fil och mycket mer. Mjölkproduktion betyder kött, växtodling och kompletterande produkter. Det är infrastruktur, det är fler näringar och binäringar. Det är stad och land, landsbygd, industri, välfärd och säkerhet.
Den handlare som låter den som vill betala några kronor extra till bönderna för mjölkprodukterna skulle jag verkligen vilja gynna. Men vi, lantbruket och morgondagen behöver mer än det. Det sista vi har råd att förlora här under solen är jordbruket.
Låt mig till sist citera Böckernas bok:
”Under allt detta är det en förmån för ett land att ha en kung som ser till att marken brukas. (Predikaren 5:8)”
Idag skulle det ha stått rikspolitiker.
God natt!
Ovanifrånperspektiv på matproduktion
…
För ett tag sedan skrev jag några inlägg om Sveriges matproduktion. En sak som sitter mer ihop med ett lands försvarsförmåga än man tänker när handel och allt annat fungerar någorlunda.
Nyligen fick jag syn på det här speciella bibelordet från Predikaren 5:8 igen:
”Under allt detta är det en förmån för ett land att ha en kung som ser till att marken brukas.”
Om man vill får man betrakta mig precis hur udda och pinsam som helst, men jag säger det igen. I den osäkra värld vi lever i är inte acceptabelt att vi bara kan få fram mat till ungefär halva befolkningen, nu när marknaden fungerar nästan som den ska. Mat kan inte organiseras fram eller tvångsproduceras som andra varor. Mycket ska finnas och förberedas, det som ska bli mat ska befruktas och växa, antingen det nu handlar om vegetabilier eller djur. Det är inte gjort på en grisblink och det ska ske när det är fred runtomkring och allt fungerar som det ska.
Det är också en förmån om man inte lagt asfalt och betong på den bördigaste marken den dag då olika saker gör produktionen trögare. Det tror jag hör med under det där ordet här ovan som Vår Herre brydde sig om att sätta in i Bibeln. Oavsett hur man ser på den så borde det finnas en del av oss som kan vara överens om detta:
I vissa speciella lägen kan det vara en av de största förmånerna för ett land att ha en ledning som ser till att marken brukas och att unga människor ser en framtid och en lockelse i att göra det.
Norrland i stort och smått
…
Vårt land är långt och omväxlande. Norrland utgör den största delen av Sverige och är i sig väldigt varierat. Mycket mer än norrlänningar själva, svealänningar och götalänningar förstår.
Inte minst därför var det väldigt roligt att statsministern gjorde ett företagsbesök i Bjurholm. Landets minsta kommun är en del av Umeåregionen, en landsbygdskommun med mindre än en timme till en av landets expansivare städer och en av de större flygplatserna.
Var fjärde svensk kommer knappast att bo i Stockholm framöver. Många säger det blir så, men jag tror inte det. Umeå kommer att fortsätta växa, men jag tror att man framför allt kommer att växa genom att några kommuner går ihop med Umeå. Det pågår faktiskt en utflyttning till byar och småorter, samtidigt med strömmen andra vägen.
Det finns många människor som vill bo på landsbygden och jag tror faktiskt det blir fler framöver. Att fler vill ha möjlighet att påverka mathållningen, till viss del vara självförsörjande och bo naturnära, barn- och djurvänligt.
Just i en by i Bjurholm la en jag känner nyligen ut en mindre gård till försäljning. Helgen blev inte vad han tänkt på grund av alla telefonsamtal och mailboxen blev full. Sånt tycker jag låter roligt och sunt.
Statsministern besökte det största och ”internationellaste” företaget i Bjurholm, men det finns fler. Var fjärde innevånare är företagare. Detta är också Sverige, det är en del i helheten som finns och fungerar. Vi lever alla alltid på landsbygden, därifrån kommer det vi äter. I riktiga kristider avgörs allas liv i grunden av hur många som lever och verkar på landsbygden och vilka förutsättningar matproduktionen har haft innan det blev kris. Vi behöver se och förstå detta, som allmänhet och inte minst som politiker.
Jag är glad över att Reinfeldt kom och besökte en av de minsta – men inte minst viktiga – beståndsdelarna Sverige är uppbyggt av. Det var en positiv signal.
Läs inte detta
…
Inte om du är mycket trött på prat om mat och självförsörjningsgrad eller har lätt för att bli väldigt orolig i onödan.
För dig som hör till den senare kategorin så vill jag säga att det förmodligen inte alls blir något större problem med matförsörjningen under din tid. Men, det hör till vårt ansvar för morgondagen att vaka över samhällets och våra efterkommandes möjligheter att klara olika omständigheter och att hålla viss beredskap för det osannolika.
Jag har sagt det mesta jag tänkte säga i ett par tidigare inlägg och en insändare, men vill lämna en länk till det fåtal som eventuellt kan vara lite intresserade av frågan. Det handlar om Livsmedelsverkets rapport ”Livsmedelsförsörjning i ett krisperspektiv”, beställd av FOI och presenterad i februari 2011. Den är intressant, har man begränsat med tid eller intresse kan man nöja sig med att läsa sammanfattningen.
Några uppgifter är helt inaktuella och var det när rapporten skrevs. Vi har i vårt samhälle ingående statistik över det mesta, men när det gäller matproduktionen är det tydligen magert. Den statistik Livsmedelsverket hade tillgång till 2011 kom från 2003-2005. Sedan dess har det inom flera områden skett stora minskningar av svensk matproduktion. Den självförsörjningsgrad på ca 50 % som till exempel LRF räknar med (några räknar högre) i den här koncentrerade SvD-artikeln förutsätter förstås det fria flöde av diesel vi har idag.
På 90-talet räknade vi i stort sett kollektivt med att storskalig oro och fara i vår del av världen var över i och med det kalla krigets slut. Det resulterade bl.a. i att EU och vi avskaffade beredskapslagren och sedan 2002 har ingen svensk myndighet haft ansvar för livsmedelsförsörjning vid kris. Sedan dess får var och en mer än förr räkna med att ta ansvar för sig själv vid kris, något få tycks ha förstått. 2010 fick Livsmedelsverket i alla fall en mindre del av ansvaret och året efter kom rapporten i första länken.
Några av oss tror att det är dags att mer konkret börja fundera på hur vi hållbart och så ekonomiskt som möjligt ska kunna bereda dagens och morgondagens medborgare en hyfsat pålitlig livsmedelsförsörjning. Frågan angår oss alla, inte minst städernas växande befolkning.
Oroande lite mat
…
För några dagar sedan skrev jag en insändare till VK som är på väg in i papperstidningen. Ikväll kom den på vk.se.
Den handlar om maten. Idag får vi fram ungefär hälften av vad vi behöver i Sverige. En för dagsläget relativt ung bonde jag träffade igår gissade att vi är nere på 25-30 % om tio år. Medelåldern är mycket hög, ytterst få vågar börja. En helt ohållbar utveckling är det hur som helst. Redan dagens nivå hade varit helt oacceptabel för dem som visste att inget är säkert och självklart.
Vi måste börja ta i detta, och inte bara prata.
Närproducerat
…
Roligt att läsa om det här nya lilla slakteriet i Örsbäck utanför Nordmaling. Bara detta att man slaktar ett djur i taget. En sorts slowfood redan från början.
Det visar sig ibland att stordriften inte alltid är så självklart ekonomiskt överlägsen. Hoppas att detta är ett sådant exempel.
Att djuren slipper stå och skaka upp till Luleå är ju bara det ett köpargument.
Lycka till!
Maten i morgon
…
Att det var länge sedan länet var självförsörjande på potatis och att det snart inte finns odlare i Västerbotten beror på flera saker enligt VK:s artikel idag. Bristande lönsamhet p.g.a. billig import som ofta används till lockpriser i butikerna och brist på unga som vill ta över. Även på ändrade matvanor. De stora potatisfälten i Västerbotten är snart ett minne blott.
Nostalgiska gammelmanstankar? Kanske, men inte bara.
Jag har flera gånger skrivit att jag har svårt att förlika mig med tanken på att vi nu får fram knappt hälften av vårt matbehov inom landet. Jag tror inte det är bara för att jag föddes bara fjorton år efter andra världskrigets slut då vi räddades av vårt småskaliga och vittförgrenade lantbruk. Jag har också sett matbristen i ryska Karelen och i St Petersburg på 90-talet då även de med prestigeyrken var beroende av att kunna odla maten som inte fanns att köpa för tillgängliga pengar.
Att vi inte får fram allt är acceptabelt, men att matproducenterna är en åldrande och krympande skara samtidigt som självförsörjningen redan ligger så lågt som den gör är oroande. Det osannolika har hänt och kan hända igen. Det är ingen konst att räkna upp ett antal osannolikheter som drastiskt skulle ändra våra möjligheter att importera den billiga mat vi är vana vid och betraktar som närmast självklar.
Visst är det bra att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap fördelar pengar till ändamålsenliga ledningsplatser och andra nyttigheter. Men vad hjälper dessa om inflödet av mat plötsligt begränsas extremt kraftig av naturkatastrofer, en miljökollaps, krig, strategiska terrorangrepp, hittills osedda sjukdomsangrepp i flora eller fauna eller kanske en gigantisk ekonomisk kris i världen? Ja, jag vet att jag låter som Krösa-Maja och att man kan oroa ihjäl sig för allt möjligt. Jag är faktiskt inte lagd åt det håller, men jag anser att man ska använda sitt förstånd när det gäller den nödvändiga maten.
Hasse å Tage önskade i sången att ”barna ändå får ett glas öl”. De frågade sig också om barnen skulle ha det mer nödvändiga: mat, får, kor, fläsk och potatis. Även om jag inte har några egna önskar jag verkligen att de ska ha det.
Jag hoppas att vi i alla fall någon utsträckning börjar fundera på maten ur ett strategiskt perspektiv. Inte bara ur det ekonomiska, marknadsmässiga och miljöteoretiska.
Senaste kommentarerna