När jag kom till medborgarhuset i Vännäs för KS-sammanträde igår såg jag något som jag inte hört ett ljud om. Riksteaterns "Asylshopping" gick för gymnasiet och skulle även gå på kvällen. Man lockade bland annat med en bild på Migrationsminister Tobias Billström. Ämnet, ministern och nyfikenheten gjorde att jag gick på föreställningen trots att sammanträdet blev långt.

Jag har knappt varit på något som haft så få åskådare. Det beror förmodligen på att svag annonsering, man hade väl fokuserat på skolorna. ("Asylshopping" går även 2 gånger under tisdagen för skolorna i Vännäs. Dock inte ikväll som jag skrev först!)

Föreställningen handlar inte om lätta saker. Inte för dem som ska besluta om regler för invandring och flyktingmottagande. Inte för dem som sköter hantverket, för handläggare och poliser. Absolut, absolut inte för dem det främst gäller, dem som kommer med en bakgrundshistoria som bara de själva känner fullt ut.

En pjäs ska väl vara skruvad, mycket gjorde starkt intryck, men jag hade blivit illa berörd om jag arbetat på Migrationsverket. Att framställa det som om personalen gärna hjälper asylsökande begå självmord kändes billigt och orättvist. En annan sak är att man sett tidningsuppgifter om bekymmersamt uppträdande från några tjänstemän och att risken att man blir alltför härdad förmodligen är stor.

Jag bearbetar fortfarande tankar och intryck, men en sak vet jag. Jag vill inte byta med sådana som av olika orsaker tvingats lämna sitt hem och försöker komma in i vårt land – de invandrare som är flyktingar. Inte heller vill jag byta med dem som av andra orsaker väljer att komma till ett land där de varken har språk eller familj. Inte med dem som arbetar med migrationen heller.

De finns de som menar att invandringen i Sverige ska vara fullt fri. Att vårt samhälle skulle klara och må bra av att dörrarna ställdes vidöppna för alla oavsett skäl. Att Sverige självklart skulle fortsätta att vara välkomnande och bra för dem som kommer. Dit tror jag i stort sett alla politiska ungdomsförbund hör. Jag kan på ett sätt förstå teorin, men tror inte på praktiken.

På andra sidan finns de som tror att det skulle vara rätt och riktigt om man stängde gränserna och kastade ut alla som inte var födda här eller i våra grannländer. De är rätt få, lyckligtvis, men ändå för många. Följden av en sådan mörkerdriven konfrontation och alla dess följder skulle bli ett samhälle som inte är hanterbart och som jag inte skulle vilja bo i.

Det finns mycket att fundera över i spannet mellan dessa åsikter. Särskilt för dem som ska utarbeta rättssäkra riktlinjer som stämmer med internationella konventioner och har plats för barmhärtighet. Det behövs, även för oss svenska medborgare. Sverige, kanske särskilt Norrlands inland, kommer absolut inte att klara den stora pensionsvågen utan "nya svenskar" med de låga födelsetal vi haft de senaste årtiondena. (I Norrlands inland dessutom ungdomsutflyttningen) De "svenskar" som inte finns är ett hot mot välfärden, inte de som flyttar hit och slår rot. En del tror inte det när de ser ungdomsarbetslösheten, men det blir förmodligen obehagligt tydligt inom några få år.

Något som ofta kommer bort i debatten är andelen företagare bland invandrarna. Enligt Nutek är var nionde företagare invandrare,  bland svenskarna är det var tionde. 2002 var hade en femtedel av nyföretagarna utländsk härkomst medan de utgjorde en niondel av befolkningen. Nyföretagandet som helhet är skrämmande lågt i Sverige. Lägst i norden och på plats 38 av 40 i en hyfsat ny undersökning. Vad innebär det för vår framtida välfärd? Får vi sätta vårt hopp till nysvenskarna?

Samtidigt hamnar alltför många i passivitet, utanförskap och bidragsberoende, vi ljuger om vi förnekar det. Vi har, kanske  välmenande, jobbat oss neråt under årtionden och nu måste Sverige bli mångdubbelt bättre på integration. Invandrare som fått permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap, med rättigheter och skyldigheter, måste släppas in i det samhälle där de lever. (Vilket inte betyder att etniska svenskar ska utplåna sin kultur och gömma bort resterna som kan finnas kvar av det kristna arvet) I en undersökning från EU-kommissionen som presenterades sommaren 2007 hörde Stockholm och Malmö till de storstäder i Europa där integrationen lyckats allra sämst.

Det finns en del att göra.

…