…
Jag hade så gärna haft fel. Så gärna låtit skämtsamma och ibland hånfulla ord om rysskräck som skrivits och sagts från både vänster och höger få upplevas som sanning. Men det har blivit mindre av sådant.

När man som gräsrot varnat för Putinrysslands massiva upprustning, att något så stort inte görs bara för uppvisning, så var det nyss leenden i de flesta väderstreck. Värre var att underrättelsetjänsternas ord inte togs på allvar där det skulle skett.

(Som parentes kan jag nämna att jag i forna dagar bekymrades av de förödmjukelser väst utsatte Ryssland för i ord och handling vid Sovjets sammanbrott. Många har hört mig säga att vi kunde få betala för detta en dag. Man ska inte krossa och förlöjliga en fallen motståndare. Särskilt inte en stor, om man ska vara krass. Vindar vänder.)

Leendena och talet om rysskräck finns nu mest hos ett fåtal, varav några är betalade för att le och förvränga.
För våra styrande på nationell nivå återstår att lägga bort det allra mesta av det partipolitiska spelet och arbeta ihop sig om inriktningen på satsningar och beklagliga besparingar som krävs. Allt för att Sverige inte ska vara ett destabiliserande säkerhetshål som drar på sig politikpåverkande provokationer. Eller ännu värre saker.

För övrigt menar jag att vi ska gå med i Nato. Det sägs stå i ryska skolböcker att vi är med. Men vi befinner oss inte bakom den hyfsade tröskel medlemskapet kan innebära för en verklig krigshetsare som inte värderar liv, krig, fred och grannars rätt som vi.