…
Jag är ingen industriman, men inser betydelsen och behovet av industrin i Sverige. Både då, nu och sen. Vårt välstånd grundas till stor del också på fordonsindustrin och spinoffeffekterna därifrån. Den insikten behöver inte gå hand i hand med tanken att rädda fabriken i Trollhätten till varje pris.

Med en havererad försäljning och försäljningsorganisarion vet jag inte vad som kan rädda nuvarande SAAB. I den mån verktygen som gör delar och helhet kommer igång igen gör de det förmodligen i en annan världsdel efter att någon slumpat upp konkursbona. (Tyvärr drabbas nog flera underleverantörer av samma öde) Man kopierar och vidareutvecklar snabbt därborta, så det som fattas får man nog fram om det skulle bli tillverkning.

Inga dussin eller tjog av statliga miljarder kan få ”vårt” SAAB att lyfta igen, det är min sorgsna övertygelse. Jag tror absolut att de flesta förstår att om ingen stor biltillverkare vill ha företaget ens till reapris är chanserna för svenska politiker att vända på steken obefintliga. Att köpa på svenska folket världshistoriens dyraste museum är och hade varit oförsvarbart. Med det inte sagt att produkterna är dåliga.

Företagets största tillgång är de anställda, deras kunnande, utbildning, kreativitet och arbetslust. Det är många tragiska konsekvenser och överraskningar som väntar, men nu är det förmodligen mindre dåligt ju fortare det går. Konjunkturläget är bistert, men framtiden för Trollhättan heter knappast SAAB. Personal, övriga resurser och infrastruktur måste få komma igång med andra saker. Glöm inte Kockums, inte I20 här i Umeå. Här på jorden är inget beständigt, men det behöver inte bli ett bestående tomrum för att något långvarigt, och kanske kärt, försvinner.

Expressen SvD DN Aftonbladet